Artiklar

Möt Leif GW Persson – Tron ger mig ett lugn

By  | 

Varje kväll innan han ska sova berättar han om sin dag för Gud och tackar för det som varit. Leif GW Persson, som ofta har tankarna fulla av blodiga rättsfall, skäms inte för att säga att tron ger honom ett lugn.

– Mina barn tycker att jag är lite konstig, men det gör mig inget, säger han i ett samtal som handlar om allt från julfirande och jakt till förlåtelse och söndagsskola.
Vi känner igen honom som kriminologiprofessorn som sitter i tv-sofforna och kommenterar brott medan han förstrött kliar sig i håret eller lägger in en prilla snus under läppen. Dyker man in i den självbiografiska romanen Gustavs grabb får man dock snabbt en djupare bild av mannen med den grå kalufsen.
Läsaren tas med till 40- och 50-talens Stockholm, där korvkiosker ersätts av italienska restauranger och där fartyg lastade med apelsiner och illaluktande djurhudar ger en spännande inblick i världen utanför.

Söndagspromenader med pappa
Leif GW Persson beskriver söndagspromenaderna hand i hand med sin pappa, upptågen och biobesöken med pojkarna i kvarteret och detektivverksamheten som fick honom att bli vittne redan som sjuåring, men han berättar också om hur det var att växa upp med en mamma som ständigt tycktes vara sjuk och om ångesten som har följt honom genom livet.
”Jag har skrivit [mina romaner] för att lätta på mitt inre tryck, öppnat en ventil för att lindra min egen ängslan, min ångest, mina egna våndor, för att rädslan för att göra fel inte ska kväva mig”, skriver Leif.

Inte lätt att boka tid med GW
När vi ska boka in en intervju med honom är han mitt uppe i sitt stora intresse jakten – vartenda intervjudatum som föreslås avfärdas med ordet ”jakt” innan en tid till slut kan bokas in. Då intervjun väl äger rum berättar han att han har skjutit både en hjort och ett vildsvin, men att det inte bara är spänningen av att få korn på vilt som ligger bakom intresset.
– Jag finner ett lugn i naturen. Blodtrycket sjunker och en stilla ro sprider sig i kroppen, säger han.
I naturen tycker han också att Gud känns närmare.
– En fördel med naturen är att det är stillhet som omger en, och då hinner man tänka på Gud på ett annat sätt.

Bullar och bokmärken
Leif GW Persson har haft en tro ända sedan han var liten och säger att tron ser ungefär likadan ut nu som då. Han berättar att han gick i söndagsskola under uppväxten på Gärdet i centrala Stockholm, men att det var annat än bibelberättelserna som hägrade i kyrkan.
– När det var klart fick man bullar och choklad med vispgrädde, och så fick man ta med sig sådana där bokmärken som man kunde klistra in i en liten söndagsskolebok som man hade. Det var trevligt, säger Leif GW Persson och skrockar.
Det var dock inte bara bullarna och bokmärkena som gjorde avtryck på Leif. Med värme minns han även att de sjöng ”Blott en dag” och andra läsarsånger – sånger som han uppskattar än i dag.
– Jag tycker om många av de där sångerna. Det är bra musik och bra texter. Jag brukar lyssna på dem och ibland händer det att jag sjunger dem också.
Någon sång för ”en bredare allmänhet” är det dock inte frågan om – Leif sätter på musiken på datorn hemma i lägenheten i Solna eller på gården i Sörmland då han tar ton.

“Jag har en förskräcklig massa barn och barnbarn – sex barn och 13 barnbarn”
Samtalet övergår till att handla om julen, som för Leifs del brukar firas just på den herrgårdslika gården utanför Gnesta.
– Det är ett traditionellt julfirande med gran och alltihop. Lugn och ro och gemenskap, berättar han.
Leif beskriver vidare hur julen brukar firas med hustrun Kim, liksom barn och barnbarn.
– Jag har en förskräcklig massa barn och barnbarn – sex barn och 13 barnbarn. Vi försöker släpa med så många som möjligt, men om alla kom skulle vi nog inte få plats i huset, säger han.
Någon särskild uppgift brukar Leif inte ha under julfirandet, annat än att möjligtvis laga till någon maträtt av bytet från årets jakt.
– Jag är ganska matlagningsintresserad ska du veta. Man löper inga risker om det är jag som har lagat maten, säger Leif och berättar nöjt att barnbarnen är ”vansinnigt förtjusta” i hans spagetti bolognese gjord på vildsvin.

Utöver eventuell matlagning – av något annat än köttfärssås – brukar Leif fokusera på att umgås med familjen under julen.
– Jag sitter mest och myser och försöker vara trevlig. Barnbarnen får sitta i knät – de är ganska små många av dem – och så klappar jag på dem.
Med tanke på att coronapandemin satte stopp för familjegemenskapen förra året ser Leif extra mycket fram emot umgänget i år.
– Nu får vi ta igen det den här julen, säger han och uttrycker därefter medkänsla med alla människor som inte har någon att fira jul med.

 

Arbetargrabben från Stockholm
Även när Leif var liten var det traditionell jul med julgran och skinka som firades. Arbetargrabben från Stockholm minns hur han brukade gå och klämma på paketen för att känna om de var hårda eller mjuka, och att han och lillasystern brukade räkna klapparna för att ”se vem föräldrarna tyckte mest om”.
Vem som brukade vinna den där tävlingen var enligt Leif olika från år till år.
– Det gick i vågor, säger han och skrattar sitt karaktäristiska bullrande skratt.
Någon särskilt uppskattad julklapp minns han inte, men han berättar att han brukade få hemstickade raggsockor av sin mormor, och att det inte var dessa som var favoriten. Bättre var det då med alla böcker han fick, för Leif – som lärde sig läsa på egen hand redan som femåring – älskade att dyka in i böckernas fantasieggande värld.

Hjälpte polisen som sjuåring
Och det var också böcker som bidrog till att Leif valde att ägna sitt liv åt brottslösandets konst. Leif älskade böckerna om mästerdetektiven Blomkvist och den semmelätande detektiven Ture Sventon, och tog sig tidigt an böckerna om Sherlock Holmes. Spännande filmer om tjuvar och banditer bidrog också till intresset, och redan som sjuåring hade Leif alltså bistått polisen i en utredning.
Leif brukade sitta och spana från lägenheten på Gärdet, och skriva upp registreringsnummer och signalement på mystiska personer, och stötte en dag på en springande rockbeklädd man i sitt eget trapphus.
Mästerdetektiven Leif följde efter mannen och hade med bultande hjärta snart skrivit upp både signalement och registreringsnummer. När det sedan visade sig att en man hade ofredat en flicka uppe på vinden i huset där familjen Persson bodde blev Leif det självklara vittnet.
Hur det hela gick kan man läsa i Gustavs grabb – klart står i alla fall att detektivpojken från Gärdet sedermera blev Sveriges mest omtyckta kriminolog.

Frälsning, fruntimmer och nykterhet
Du har sagt att frälsning, fruntimmer och nykterhet är vad som kan hålla buset borta från brotten. Varför tror du att frälsningen har den inverkan på människor?
– Om det nu är äkta och inifrån så innebär ju frälsning att man i någon mening har tagit itu med sig själv. Jag tror det fungerar, det är ett uttryck för att det har hänt något i huvudet på en, säger Leif.
Han berättar att han har mött flera personer som varit kriminella men bytt bana då de kommit till tro, men att det var för många år sedan då han brukade besöka anstalter.

Hur tror du att Sverige skulle förändras om fler blev frälsta?
– Jag tror att de kriminellas betydelse för samhället i stort är överdriven, men generellt är Bibelns ord ”Vad du vill att andra ska göra för dig ska du också göra för dem” ett alldeles utmärkt budskap. Vi får ett mer civiliserat samhälle helt enkelt, och det är väl inte fel.
Det är fler budskap än ovan nämnda ”gyllene regel” från Matteusevangeliet som Leif tycker är bra i Bibeln, men han har svårt att nämna något särskilt. Då och då dyker ett bibelord upp i hans huvud i en viss situation, säger han, men ifall det beror på att något fastnade under de där söndagsskolelektionerna trots allt – eller på att han läser Bibeln ibland – vet han inte.
– En gång när jag höll ett föredrag för datorfolk förklarade jag att detta med datorer är en biblisk uppfinning. Datorspråket grundar ju sig på nollor och ettor, det är ”på” och ”av” liksom. Jag sa att detta är bibliskt för där står det ”Ditt ja ska vara ja och ditt nej ska vara nej och allt utöver det är av ondo”, berättar Leif och skrattar åt minnet.
– De såg väldigt förvånade ut.

Du har ett starkt rättspatos och har fått ta del av många fall där förövaren inte åkt fast. Hur ser du på Bibelns ord om att Gud ska döma världen en dag?
– Jag tror på den dömande guden, det gör jag. Ifall det är tillfredsställande att de ska stå till svars en dag? Ja, att rättvisan kommer ikapp dem finns det en rättvisa i. I alla fall en tröst. Det är alltför många skurkar som klarar sig undan obegripligt lindrigt, säger Leif.
Han påpekar därefter att han samtidigt tycker att viljan att förlåta den som har begått fel är försummad i vår tid.
– Viljan att förlåta har i stort sett försvunnit från den mänskliga dagordningen. Det är illa om vi förlorar den förmågan.

Varför är det viktigt med förlåtelse?
– Det är ett sätt att få människor att gå vidare. Det är en ganska besvärlig balansgång, men när den där oförmågan att förlåta övergår i ren hämnd kan saker förvärras. Och det har inget med medmänsklighet att göra.

Är du själv bra på att förlåta?
– Ja, det tror jag. Jag är ganska hygglig om du frågar mig. Man blir hyggligare med åldern också för man orkar inte hetsa upp sig på samma sätt som när man var ung. Då räckte det att läsa morgontidningen för att bli halvtokig.

Leif berättar att han hade kort stubin som ung och att han i dag både ångrar saker han gjort och saker som han inte gjort.
– Det kan handla om att jag inte sa ifrån när jag såg andra visa en mindre trevlig sida, säger han.
Intervjutiden går mot sitt slut, men Leif hinner svara på några frågor om bön, kyrka och livets slut innan han övergår till att förbereda söndagens medverkan i Nyhetsmorgon.

Han berättar att ett skäl till att han tror på Gud helt enkelt är att det lugnar honom i hans oro.
– Det är inte så att jag har Vår Herre som en klagomur, eller innan insomnandet går igenom dagens oförrätter och tillkortakommanden, men jag redovisar min dag och tackar för det som har varit innan jag somnar. Det är ganska lugnande och fungerar bättre än sådana där insomningsmedel av farmakologisk natur.
Att aftonbön till Gud inte är så vanligt nu för tiden bryr han sig inte om.
– Mina barn skakar på huvudet och tycker att jag är lite konstig, men det gör mig inget alls.

Leif GW Persson är 76 år fyllda och har förhoppningsvis många år kvar att leva, men döden har ändå kommit närmare honom de senaste åren.
– När jag går till kyrkan nu är det ofta för att någon av mina gamla vänner ska begravas. När man var yngre var det dop och bröllop som gällde, men nu är det begravningar. Det är ganska trist faktiskt.

Hur tänker du kring livets slut?
– Ja, om jag får välja så sitter jag hellre på en molntapp och försöker lära mig grunderna i att spela harpa än att övergå till något som beskrivs som en evig sömn, då man inte ens vet om att man sover. Det är väl det som kännetecknar tro, att man är fri att välja. Jag tycker helt enkelt att det låter som ett trevligare alternativ, det där med molntappen och harpan. 

Text: Sara Andersson
Vision Höglandet vintern 2021/22
Texten har tidigare publicerats i Världen idag
Foto: TV4

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *