Artiklar

Roland Nelsson

By  | 

Roland Nelsson har en meritlista som inga smålänningar kan mäta sig med. Han blev erbjuden att bli Sudans ambassadör till Europa, han har fått både Ungerns och Armeniens förtjänstmedaljer och utsetts till Comendator av Peru. Han har mött diktatorer, kejsare och presidenter. På egen hand försökte Roland få till ett fredsavtal mellan Irak och USA. Nu släpper han sin fjärde bok där han berättar om många av dessa möten. Här bjuder Roland på två smakprov.

Smuggling av krokodil på Axamo
Jag hade klarat mig hela vägen genom Sydamerika, men på flygplatsen Axamo i Jönköping blev det stopp. Jag hade inte haft en tanke på att tullpolis någonstans i Sydamerika eller i Europa skulle haffa mig, allra minst i mitt eget land, Sverige. Som ambassadör för Erikshjälpen måste man ha rent mjöl i påsen, även om det vid detta tillfälle var en krokodil.

Smuggla guld från Kongo?
Det var bara en gång tidigare som jag haft tanken på att ta in något tvivelaktigt till Sverige. Och det var i Kongo där man sa att det fanns ett kilo guld för en dryg tusenlapp att köpa och ta med sig hem. Men inte heller det hade varit en reell frestelse. Men nu tog hon mig, den kvinnliga tullpolisen på Axamo flygplats.
”Vad har du där?” frågade hon och pekade på ett skrynkligt paket jag hade under armen.
”En krokodil”, sa jag.
”Va?” sa hon, förvånat.
”Jo, en krokodil. Men den är bara 90 cm lång och är fullständigt död, till och med uppstoppad”
”Gå åt sidan så länge”, sa polisen och hänvisade mig till en plats där jag förstod att jag skulle bli tvungen att öppna mitt paket.
Övriga passagerare passerade förbi. Dom plockade upp sitt bagage från bandet som flöt in genom ytterväggen och gjorde sin runda i lokalen tills bandet var helt tomt.
Nu var det bara polisen, hon och jag, som var kvar på avcheckningen.
”Får jag se ditt paket”, sa hon och beordrade mig att veckla ut mitt brunpapperspaket som blottade den uppstoppade krokodilungen.

Bara en liten återblick på min resa:
Jag hade varit runt i Sydamerika under en månads tid. Det var i början av 1980-talet, då jag skulle lära mig och förstå hur Erikshjälpen arbetade med barn i utsatta områden. Första landet var Bolivia. Jag träffade där Eugen Arvidsson, flygaren, som kan berätta många otroliga händelser från sitt liv som missionsflygare i landet. Hans fru Margareta, var under ett antal år Sveriges representant i landet med ett rejält emblem på huset där de bodde. ”Sveriges konsulat”, stod det på skylten. Vid ett senare besök jag gjorde i Cochabamba, var huset fyllt av gäster från många sydamerikanska länder, bland andra den Svenska kyrkans biskop (nåja, i alla fall kyrkoherde) från Rio de Janeiro. Eugen flög mig till Gonzalez Moreno i norra Bolivia. Det tog tre timmar med Cessnan, den mesta tiden ovan kompakta moln.

Misstagen för Kalle Ankas farbror, Farbror Joakim!
När vi landade och jag steg ut på vingen välkomnade skoleleverna mig som Kalle Ankas farbror, Farbror Joakim! Farbror Erik, Erikshjälpens grundare, hade alltså förväxlats med Kalle Ankas farbror! Du vet Farbror Joakim som på spanska heter Tio Eurico, och nu trodde skolans lärare och elever att deras skola hade finansierats av denne ”Tio Eurico”, istället för Farbror Erik alias, ”Tio Erik”!
Tänk att jag för ett ögonblick fick gestalta Kalle Ankas farbror! Verklighetens ”Tio Erik” har dock alltid visat sig vara mycket mera värd än en sagans gestalt!
Senare blev jag bjuden på en båttur på en biflod till Amazonfloden, och det var efter den båtturen jag fick krokodilen som gåva.

Bara i förbigående måste jag också nämna om Ingeborg och Rudolf Olsson som missionerade på en annan plats i Bolivia. Vi tog in där för natten, Lennart Edén och jag. Vid kvällsmaten berättade värdparet att det var deras 49-åriga bröllopsdag och de tyckte det var stort att kunna fira den tillsammans med oss. Jag kunde inte låta bli – förlåt – att fråga hur då bröllopsnatten skulle bli!
”Jo”, sa Rudolf. ”Det får vi se i morgon. Det finns ett ordstäv som säger ”att när trötta katter leka, så regnar det dan efter!’”, sa Rudolf När vi vaknade nästa morgon, ösregnade det! Jag tog min krokodil under armen och for vidare. Först genom tullen i Argentina och sen genom tullen i Chile och inget hände med min krokodil.

Tagen av polisen
Däremot blev jag själv tagen av polisen inne i flygplanet precis när vi skulle lämna Cordoba för att flyga till Santiago. Strax före avgång kom polisen ombord och fram till mig och beordrade mig att lämna planet. Dom ville checka upp mig, sa de, ”och om allt är klart får du återgå till din flygstol. Vi håller kvar planet här tills dess”.
Jag fördes in i flygplansbyggnaden och träffade någon höjdare som började ställa frågor. Det började bli kusligt. I mina tankar kom Dagmar Hagelin, du vet den sjuttonåriga flickan, som den argentinska militärjuntan kidnappade och som sedan försvann.
Jag flög vidare med min krokodil som hittills inte väckt någon uppmärksamhet. Den låg tryggt kvar i hyllan ovanför flygstolen. Det var i stället mitt då mörka helskägg, mitt svenska pass och biljetten som jag köpt i Damaskus, som ställt till det för mig i Cordoba.
Efter en kvarts försening och med gapande munnar, och stora ögon från medpassagerarna över den uppmärksammade händelsen lyfte vi mot Santiago där jag efter några dagar i Frälsningsarméns vård, en natt upplevde ett rejält jordskalv.

På resa med en krokodil
Jag reste vidare med min krokodil till Brasilien. Efter besök hos Mary och Nils Taranger i Porto Alegre flög jag vidare till Lissabon i Portugal och landade slutligen på Axamo i Jönköping med min krokodil.
Jag hade ömt vårdat krokodilen i en månads tid under min färd i Sydamerika och nu skulle jag inte få ta in den i Sverige, påstod tullpolisen!
Jodå, den ska jag ta in i Sverige, vidhöll jag. ”Den ska min son Putte få. Han och familjen har saknat mig under en månads tid. Dessutom har jag burit min krokodil genom hela Sydamerika och du tror väl inte att jag lämnar min krokodil här”, sa jag lite uppnosigt!
Tullpolisen – en vänlig kvinna som lät sig övertalas – tittade sig runt omkring och sa ”Okej då!”
Långt senare när ett av mina barnbarn upptäckte krokodilen bakom soffan i vardagsrummet utbrast hon: Farfar du har en dinosaurie!

Inbjuden av Saddam Hussein
Statssekreterare Alf T Samuelsson (kd) sa till Dagens Nyheter, att Roland Nelsson må vara en duktig biståndsarbetare, men att han bör lämna diplomatin till proffsen. Det sa han, efter mitt möte med honom på Rosenbad en dag i oktober 1994. Nu hade jag inte besökt Alf ”Tarzan” Samuelsson – som han kallades av sina kolleger, för att skilja honom från hans chef Alf Svensson, som var biståndsminister – för att rådfråga honom om lämpligheten av att besöka Saddam Hussein. Besöket på UD gällde ett uppdrag i Moskva, som Alf T gillade. Men liksom i förbigående nämnde jag om mina planer att resa till Bagdad.
Men så blev det känt i landet genom att Siewert Öholm intervjuade mig i Kvällsöppet och slutklämmen som Siewert gav i intervjun, var att det kanske inte var riktigt klokt att resa till Irak. Det var då Alf T, i Dagens Nyheter, klämde till med min olämplighet som diplomat. Men nu var ju det där med, att pingstpastorn i Bagdad fått Saddam Husseins tillstånd att frakta in fyra hundra tusen biblar och bibeldelar till Irak. Jag kunde inte släppa den nyheten så jag beslutade mig för att resa till Bagdad och berätta om att den Allsmäktige nog hade ett finger med i spelet.
Jag reste till Bagdad och med mig hade jag tre journalister från Dagens Nyheter, Dagen och SVT.

Med bil 100 mil genom öknen från Amman till Bagdad
Vi sammanstrålade i Amman och drog iväg de hundra milen med bil genom öknen och efter tolv timmar var vi framme vid Al Rasheed hotel som hade fyra rum bokade för Mr Nelsson och hans tre medarbetare, journalisterna, sa portiern!
Vem som bokat hotellet kunde vi bara ana. Efter ett par dar i Bagdad besökte vi en byggnad som bombats av amerikanskt flyg då fyra hundra kvinnor och barn dödats. Amerikanerna hade fått uppgift om att Iraks krigsledning hade sitt högkvarter där – och det hade man haft. Men strax före bombanfallet hade högkvarteret flyttats till en annan plats. Istället fyllde Saddam byggnaden med kvinnor och barn som en sköld för att huset inte skulle bombas. Nu bombades det. När jag lämnade byggnaden bad vakterna mig skriva något i deras gästbok och jag skrev:

Rolands uppmaning till Clinton och Saddam
”Mr Saddam Hussein, du har kommit till vägens ände. Det har också USA:s president Bill Clinton gjort. Det språk ni använder är hatets, hämndens och vapnens språk. … Du och Bill Clinton bör lära er det nya språket, kärlekens språk som uttrycks i den Heliga Boken, Bibeln, Första Korinterbrevet kapitel 13. Saddam Hussein, lär dig tala det nya språket, kärlekens språk …”
När vi kom tillbaka till hotellet meddelade portiern att parlamentets talman, Mr Saddi Medhi Sali, sökt mig sedan en och en halv timme och önskade mitt besök. Det blev en snabb resa genom stan och när vi kom fram hälsades vi varmt välkomna med en kopp kaffe och med tevekameror och starka lampor. I det – som jag tyckte – gemytliga samtalet återupprepade jag för Mr Saddi och teve vad jag skrivit i gästboken för någon timma sedan, men lade till:”Om du Saddam Hussein inte hittar en plats där du kan lära dig det nya språket är du välkommen till Holsbybrunn!”
Irakisk teve filmade och hur man senare använde den filmen vet jag inte.
Saddam Hussein accepterade inte min inbjudan, med det gjorde statssekreteraren Alf T Samuelsson och vi valde in honom i Erikshjälpens styrelse!
Dock- det blev en fortsättning med Bagdad!
Ett bibelmaraton ”cyklades” från Babylon till Bagdad.

Text av Roland Nelsson från boken Episoder utgiven den 1 maj 2019 på Semnos förlag.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *