Höglänningen Leif sålde allt och seglade i tio år!

Det är många som drömmer om att hoppa av ekorrhjulet och kanske göra en världsomsegling, det gjorde även höglänningen Leif Hällkvist. Leif är inte sen till handling utan bestämde att det var vad han skulle göra utan att någonsin varit ombord på en segelbåt. 

Under sin tio år långa resa lärde han sig hur det är att leva som båtluffare och segla på världshaven, men samtidigt söka efter en plats att slå sig ner på. Nu har Leif skrivit en bok där han berättar om det verkliga livet för alla seglare som lever sina liv i små båtar, hur de lär känna varandra, följs åt och skiljs. Friheten är att kunna välja vart man vill segla. Äventyren är att undvika alla faror på haven. Behållningen är människorna man möter.
I boken får du följa med på en färd som utlovar spänning, färgstarka karaktärer och reflektioner över kulturella skillnader.

Vad gjorde att du kom iväg på din resa?
– Jag var nyskild, ganska trött på ett enformigt, men välbetalt jobb och med en son som blivit vuxen och stod på egna ben började jag allt oftare fundera på att bryta upp med det gamla livet helt och hållet. Jag ville segla jorden runt. Kanske hade jag läst för många äventyrsböcker. Och visst var det en pojkdröm. Jag hade nämligen aldrig satt min fot på en segelbåt. Men jag bestämde mig en torsdag i mars 1979. Jag skulle segla jorden runt – 30 år senare kom jag tillbaka till Sverige.

Tio års förberedelse
– För min del började världsomseglingen med att jag måste lära mig segla – både praktiskt och teoretiskt. Och att jag måste bygga min båt själv, så att jag visste hur den var konstruerad i minsta detalj. Måhända att jag kan vara impulsiv, men jag är också petigt noggrann. I grunden är jag elektriker, och då får man lära sig att slarv leder till döden … Därför tog förberedelserna tio år.
– Jag tog oceanskepparexamen, läste upp min knackiga engelska, köpte en begagnad 34-fots segelbåt att öva med och lärde mig radiokommunikation.
– Till slut bestämde jag mig för att bygga en egen segelbåt av stål. Själva skrovet svetsades på en verkstad sedan gjorde jag allt själv, berättar Leif. Båten fick namnet Tamara.

Sålde allt och gav sig ut på haven
Efter att ha sålt alla ägodelar bar det av tillsammans med två kamrater som skulle följa med de första etapperna, en till Kanarieöarna och en skulle hänga med i två år. 
– Första stoppet blev Kalmar, sedan olika hamnar i Europa innan vi kom till Southhampton i England och där lämnade den första kompanjonen båten. Det är inte lätt att bo tillsammans på så litet utrymme och han tröttnade helt enkelt, säger Leif.
Från England fortsatte man söder ut mot Kanarieöarna där man mötte värmen och solen, sedan stod Kap Verde på tur och efter det korsades Atlanten för äventyr i Brasilien.
Kompanjon två visade sig ha svårt att klara av havet och blev svårt sjösjuk och avvek i förtid när man nådde Brasilien. 
– Det är så det är för alla seglare som lever sina liv i små båtar, man lär känna varandra, följs åt och skiljs. Friheten är att kunna välja vart man vill segla. Äventyren är att undvika alla faror på haven. Behållningen är människorna man möter, menar Leif.

Över ett år i Karibien…
Efter Brasilien bar det av norr ut till Karibien. Här seglade Leif runt i drygt ett år med Venezuela som utgångspunkt. Det blev besök på en rad öar som de flesta av oss endast känner som exotiska paradis man hört om. Efter att ha upplevt Karibien och träffat många spännade bekantskaper bar det av till Panama, genom kanalen och ut på Stilla havet väster om Sydamerika. Leif reste till Galapagos och sedan väster ut mot söderhavet.

Från Galapagos 25 dygn västerut…
– Den dag vi lämnade Galapagos hade vi en fantastisk upplevelse. Havet var fortfarande vindstilla och vi hade sällskap med mängder av sjölejon och delfiner. Det måste ha varit tusentals av dem för där var hoppande delfiner så långt ögat kunde se. Det var förmodligen ett enormt fiskstim som de jagade. Havet där är väldigt kallt och näringsrikt tack vare den stora Humboldtströmmen som, från stora djup i södra Stilla havet, flyter fram längs Sydamerikas västkust till strax syd om ekvatorn där den vrider västvart i stora Ekvatorialströmmen.
– Jag bestämde mig att gå syd för att fånga strömmen och den västgående passadvinden, och på nästan 10 grader syd hittade vi vinden.
– Jag spirade två stora försegel och satte kurs väst. Denna segelsättning hade vi kvar under hela resan till Marquesasöarna som tog 25 dygn och var omkring 6 200 kilometer lång (lika långt som från nordligaste Sverige till Kapstaden i Sydafrika). Tamara rullade svagt från sida till sida natt och dag. Inte en båt såg vi på hela resan, berättar Leif.

Levde som Robinson Crusoe på atollen Raroia
– Vi stannade länge på atollen Raroia och inte en människa såg vi på hela tiden. En atoll är ett korallrev med öar som helt eller delvis omsluter en lagun. 
– Vi levde som Robinson Crusoe och där vande jag mig lite bättre vid hajar. Det vimlade av dem överallt ända upp på en och en halv meters vatten – mest var det vitfenad rävhaj, inte större än en och en halv till två meter långa. Jag till och med fotade flera under vattnet. På utsidan av atollen sträckte sig revet ett hundratal meter ut i havet innan det sluttade nedåt till flera tusen meters djup. Det var ett evigt dånande vid lågvatten då havet slog mot revkanten. Vi tog långa promenader och letade vackra snäckor längs revet. Det fanns flera små kanaler in i lagunen, och när högvattnet började komma så var det en väldig fart på vattnet i de små kanalerna. Vi brukade hoppa i en kanal och glida med vattnet hela vägen in till lagunen utan att röra en fena.
– Vi fångade hummer och stora blå landkrabbor som gömde sig i djupa hål och smakade bra, men av växterna tordes vi bara äta kokosnötter. – Vi tillbringade den mesta tiden i vattnet när vi inte var ombord. Vi snorklade bland korallen på lagunens insida och simmade mellan öarna på långa utflykter som kunde ta hela dagen. På kvällarna studerade vi stjärnhimlen och försökte beräkna tid och höjd på högvattnet efter månens passage – inte för att vi behövde utan för att det var intressant.

Bröt handen
Efter det seglade han vidare i Söderhavet och ner till Nya Zeeland. Här fick Leif ta upp båten för underhåll, rengöring och ommålning av skrovet. Han ställde upp trätunnor runt båten som han gick på under arbetet. En av tunnorna var dåliga och det gick inte bättre än att Leif ramlade och bröt handen. Det blev till att vänta på att handen skulle läka och seden slutföra arbetet med båten innan det bar ut i Oceanens övärld med besök på bland annat Vanuatu.

På rebellön Tikopia
– Vi hade hört talas om en ö som heter Tikopia och som tillhör Salomonöarna. Den ligger ensam långt öst ut i Stilla havet. Befolkningen där accepterade inte Salomonöarnas överhöghet utan hade tidigare med våld avvisat representanter från Salomon som besökt ön. Vi hade också hört att man kunde få stanna på ön en kortare tid om man hade användbara gåvor med sig, så jag hade bestämt att Tikopia skulle bli vårt nästa mål när vi lämnade Vanuatu.
Jag hade köpt med mig gåvor i form av macheter, yxor, batterier, fotogen och dylikt, för att göra de styrande vänligt inställda och låta oss stanna några dagar. Vi ankrade en bra bit från land då det var mycket rev runt ön, och då det var sent på eftermiddagen bestämde vi oss för att vänta till nästa dag innan vi gick iland. Vi såg att det var mycket folk på stranden och under kvällen, när det var mörkt, hörde vi hur de sjöng. 

Med fickorna fulla av klubbor
– Morgonen efter dingade vi i land medförande våra gåvor, och jag hade min vana trogen fickorna fulla av godisklubbor. Alla var glada och vänliga och när vi dragit upp våra dingar steg en man fram och bad oss följa med. En bit in bland palmträden fanns ett flertal långa låga hus med stora tak och korta väggar. I väggarna fanns öppningar som inte var större än man kunde krypa in. Vid det största huset visade mannen oss att krypa in och där inne var det ganska mörkt. I ena halvan av huset uppehöll sig ett flertal kvinnor och barn, och där var också husets förråd. I den andra halvan var en stor yta täckt av Tapamattor och där satt tre män i en halvcirkel. Mannen som följt oss slog sig också ner på mattorna och vi hänvisades platser.

Möte med hövdingen
– Åldermannen, med sitt yviga vita hår och tatueringar på det nakna bröstet, var hövdingen Tafua och han presenterade sina båda söner och svärsonen, som var mannen som hämtat oss. Jag förde vår talan och redogjorde var vi kom ifrån och vårt syfte med att besöka Tikopia, sedan överlämnade vi våra gåvor. Därefter följde en lång pratstund och vi fick svara på många frågor – bland annat om Sverige var en stor ö. Den äldsta sonen, som var i femtioårsåldern och som tidigare gått i skola i Honiara, talade bra engelska och var den som översatte åt hövdingen Tafua. Hans få tänder var svarta av allt beteltuggande som är vanligt här. De var tacksamma för våra gåvor och hade inget emot att vi stannade några dagar. Vi blev också inviterade till en stor omskärelseceremoni som skulle hållas dagen efter. Vi stannade en tid på ön och hade många roliga upplevelser.

På gudstjänst i Stilla havet
Resan gick vidare mot nya öar och en av dem som Leif minns särskilt är Tahiti.
– På de flesta öar i Stilla havet är man i dag djupt troende – så även i Papeete där det finns ett flertal kyrkor. Det är en upplevelse att gå på en söndagsmässa. Kyrkobesökarna kommer från olika områden och alla från ett område har samma färg på kläderna. I den stora kyrkan sitter man områdesvis vilket gör att det sprakar av färger, blått, rött, grönt, gult och allt däremellan. Man sjunger med en enorm inlevelse och kraft så hela kyrkan vibrerar. Jag är ju inte religiös men detta är härligt att titta och lyssna på. Vi stannade ett bra tag i Tahitis huvudstad Papeete för det var fint väder och mycket att se. På kvällarna satt vi ofta på akterdäck med en Sundowner i handen och tittade på kanotisterna i den fina solnedgången, berättar Leif med ett leende.

Träffade sin fru
Så småningom seglade Leif till Filippinerna. Med på resan var då Leifs son. Väl framme i denna gigantiska önation, gick det inte på annat sätt än att Leifs son träffade sin blivande fru. Leif var inte sämre utan här träffade han sin fru Evelyn som han nu bor med i Sävsjö.
– Det är lätt att komma till Filippinerna själv men svårt att åka därifrån själv, säger Leif med ett brett leende.
Evelyn mönstade på Tamara och reste med Leif. Så småningom kom de till Florida där Leif bestämt sig för att sälja sin båt. Ett amerikanskt par köpte den och använder den för resor till Arktis och Antarktis då den har stålskrov och är mycket välisolerad och bekvämt inredd. 

Bosatte sig i Filippinerna
Leif och Evelyn bosatte sig i Filippinerna under nio år innan dragningen till Sverige blev för stor. Leif ville flytta till Göteborgstrakten men upplevde att orten förändrats under de 20 år han varit borta. 
– Av en slump såg jag en annons om ett hus som var till salu i småländska Sävsjö. Jag åkte på visning mest för skojs skull men blev förvånad av den vackra orten med fantastiska parker och blomsterrabatter som var ett signum för Sävsjö vid denna tid, säger Leif.
– Jag la ett bud på huset men det blev ingen affär. Däremot visade man mig ett grannhus, det köpte vi och idag bor Evelyn och jag där, säger Leif.

Hur är det att bo i Sävsjö efter alla dina resor?
– Jag trivs bra här i lilla Sävsjö. Jag gillar havets vidder men också skogen här på höglandet. Det är fin och frisk natur och trevliga smålänningar som står med båda fötterna på jorden. De skiter i vem som vinner valet i Italien och kriget i Syrien. Nej, vad de intresserar sig för är skogen, jakten och fisket, senaste kräftsäsongen, hästarna på travet, släkt och vänner och kanske de olika trossamfundens aktiviteter – för många smålänningar står inte bara med fötterna på jorden, de har ett par fingrar uppe i himlen också, säger äventyraren och numera höglänningen Leif avslutningsvis.