Artiklar

Jill Johnson om tro på Gud

By  | 

Vår största countryartist Jill Johnson har gått igenom ett turbulent år och för första gången upplevt ”riktig sorg” i sitt liv. Skilsmässan utlöste sorgen, men idag går hon i terapi och känner att hon åter har hittat tillbaka till glädjen.

Hon är en kvinna med pondus och integritet, men också med ett stort varmt hjärta. Trots sin ålder har Jill Johnson varit artist i 30 år. Hon började redan som 14-årig sångerska i countrybandet Tomboola och slog igenom på allvar via Melodifestivalen 1998 då hon vann den svenska finalen med “Kärleken är”.
Men det är inte schlagern man förknippar Jill med. Snarare som Sveriges främsta countrysångerska.
I över 15 år har hon ägnat sig åt sin stora passion i livet, country. Hon har ännu inte försökt sig på en karriär i USA men har lyft fram Nashville-baserade artister som Doug Seegers och Gabriel Kelly. Nu är Jill aktuell med tredje säsongen av ”Jills veranda”.
–Jag tyckte att det var jättehäftigt att göra den första säsongen, men samtidigt var jag nog rätt ängslig och fick inte den där totala närvaron. Det var ju första gången jag var med och skapade TV. Säsongen därpå var rätt ångestladdad då jag var orolig att den inte skulle bli en lika stor succé som den första. En tredje säsong var inte självklar, men tv-produktionen lyssnade verkligen på hur jag ville forma programmet. Den här gången ville jag ha tydliga ämnen och jag ville vara med och noggrant välja gäster som verkligen hade något att berätta, säger Jill och beskriver hur årets gäster har som gemensam punkt att de alla har något fint, genuint och trovärdigt att berätta.
– Nu är det verkligen starkt, det finns inga hål och luckor. Men med det sagt, vet jag inte alls om det kommer bli någon fjärde säsong.
– Det var något speciellt i mötena både med Lisa Nilsson och Mia Skäringer. Jag kände ett slags mitt i livet-systerskap med dem och har nog inte skrattat så mycket på 10 år som jag gjorde med dessa underbara kvinnor. Jag garvade så jag skrek rakt ut. De båda säger ju vad som faller dem in och det var något med dem som fick mig att brista. Lisa och jag har nyligen gått igenom samma sak i och med skilsmässan och det finns en slags galghumor i det. Det var så otroligt förlösande och efter att ha gått igenom en väldigt tuff tid i mitt liv så var det lite som att vakna till liv på nytt när jag hängde med dem.

 

 

 

Inspelningsplatsen,
staden Nashville, har en speciell plats i Jills hjärta.
– Jag upplever att Nashville är rikt på allt, rikedom, fattigdom, talang, live-musik och vackra miljöer. För mig som är en småstadstjej är detta en tacksam miljö att känna in livet och musiken i. Det är en stad som går att greppa och med sin öppna famn påminner staden en hel del om norra Sverige. Det är fantastiskt att vistas där, säger Jill och menar att det är en stad som även håller henne ödmjuk.
– Vissa gånger när jag sätter mig på planet hem från Nashville känner jag mig på topp, som en otroligt begåvad och talangfull person. Andra gånger känner jag att jag bara är en enda stor bluff. Detta håller mig på tå.

Till skillnad från
många andra artister har Jill valt att inte bosätta sig i Stockholm.
– Jag har en bostad i Stockholm och bor där under spelningar, men lever annars ett rätt vanligt småbarnsliv i Borås. Jag älskar dessa kontraster. Jill förklarar att hon inte heller har det där kändisbehovet, att hänga på röda mattor och gå på releaser, därför behöver hon inte alltid finnas i Stockholm.
– Jag har aldrig valt kändisskap. Har man inte det behovet att alltid vara där det händer så funkar det bra så här.
– Jag tycker inte heller att det är en big deal att sätta mig på ett plan till den plats jag ska jobba på när barnen går till skolan och sedan flyga hem direkt efteråt och ibland till och med ta emot dem från skolan. Tvärtom, jag tycker det är en lyx. Jag inser allt mer hur priviligierad jag är som får leva så här.

Trots alla år
inom musikbranschen slutar Jill inte känna passion för det hon gör.
– Nej, tvärtom. Jag känner fortfarande en otrolig glöd. Kanske ännu större glöd idag på grund av att jag nog har en större distans till mig själv som artist. Jag tar inte mig själv på så stort allvar.

Jill ser som sin
främsta uppgift att som artist kunna beröra andra människor med sin musik. Och på frågan hur hon är som yrkesperson svarar hon att hon är en driftig person som är noga med att inte ha någon hierarki runt omkring sig.
– Mår till exempel mina ljudtekniker bra, då mår jag bra. Jag är tydlig med dem jag arbetar med, men lyssnar även på andras åsikter och bär med mig en stor ödmjukhet.

Under många år kände Jill vissa motvindar till countrymusiken här i Sverige.
– Ja, jag har rört mig i en musikgenre och ett klimat där jag alltid känt av en ganska stor motvind. Det är fortfarande ingen medvind, men jag känner att det är rätt vindstilla. Nu skördar jag ett visst erkännande. Utan att någon har tvingat mig till det har jag under hela min karriär försökt kompromissa mellan att vara underhållande artist och att göra min egen musik. Men under senaste tiden har jag valt att bara fokusera på det jag själv vill och gör bäst. Det har blivit allt mer självklart att sätta gränser, kanske har det också med åldern att göra. Idag känner jag att jag artistiskt står precis där jag vill vara. Jag är harmonisk och sann mot mig själv och känner att jag får väldigt mycket kärlek, ja mer än någonsin, i det jag levererar idag.

 

 

Jill känner att hon
under hela sitt liv varit förskonad från sorg och tragedier – fram till år 2016 då hon och Håkan Werner gick skilda vägar efter 22 år tillsammans, varav 17 av dessa som gifta.
– Det här var första gången jag upplevde ordentlig sorg. Så jag har på så vis varit väldigt priviligierad. Jill förklarar att hon inte har slutat älska Håkan, men att de inte hade något annat val än att separera.
– Det är en sak om man lämnar för att det är misär, men man kan ju hamna i en situation då man måste lämna fast det finns mycket kärlek, och det tror jag är en annan typ av separation, säger Jill och beskriver hur hon hamnade i en fas där det inte bara var själva skilsmässan hon sörjde.
– Nej, jag var ledsen och insåg hur livet faktiskt kan se ut. Jag satsade 22 år på något som jag trodde så hårt på, men vaknade sedan upp och var inte längre glad. På så vis var det ett väldigt tungt år … Jill som är en driftig och lösningsorienterad person förstod att hon skulle behöva lägga om sitt livspussel.
– Jag är i stort sett väldigt positiv, och har kanske hjälpt andra mer än mig själv många gånger. Med denna insikt blev jag tvungen att ha en ny inställning till livet om vad som är viktigt, helt enkelt. Idag har Jill landat i sin sorg och även om hon alltid bottnat och för det mesta utgått ifrån sina egna erfarenheter i sina sångtexter, tror hon folk har lättare att identifiera sig i den här typen av melankoli.
– Sorgen tog sig uttryck rent musikaliskt. Folk identifierar sig inte så mycket med happy songs som i den här typen av sånger, där man hittar tröst för sin egen sorg. Jag har blivit mer sårbar. Läser jag en löpsedel om att någon är skild så blir helt plötsligt en låttitel starkare, säger Jill vars sårbarhet man kan skönja i hennes senaste alster.

Musiken har hjälpt Jill
ur hennes sorg, men hon har även gått i terapi.
– Att få gå och prata med någon på det här sättet ser jag som en lyx. Jag tror att det är viktigt att titta nära på och reflektera över saker som gör en ledsen.
Jill vill inte prata mer om skilsmässan. Även om hon är öppen som person och gärna pratar med andra om det hon gått igenom så är det i sådana här fall extra svårt att vara en offentlig person.
– Mitt mål är ju att stötta och inspirera andra människor och jag hade gärna varit som en öppen bok. Livet är ju vad det är för alla, men det är så lätt att det skapas rubriker. Jag har inte råd med det och kan inte bjuda på det eftersom det skapas rubriker som inte stämmer. Jag kan inte ens byta adress eller flytta utan att det ses som en kraftig markering mot min man. Man får därför bli snål med att dela med sig. Det kan jag tycka är tråkigt, menar Jill som trots skilsmässan tror på livslång kärlek.

Det viktigaste för Jill,
som mamma till två döttrar, har alltid varit att ha en tydlig ram.
– En rak och tydlig uppfostran. Men också väldigt varm. Jag har alltid en öppen famn som de får krypa upp i när som helst. Jag tror faktiskt inte att man ständigt måste vara hemma med sina barn för att vara en närvarande mamma. Jag är ständigt incheckad i familjen och har koll även om jag inte alltid är på plats rent fysiskt. Men visst är det just detta som varit min största utmaning som mamma. Det mest naturliga för ett barn är att deras föräldrar ska finnas hos dem hela tiden. Jag har blivit ledsen och känt skuld när de slagit sig och ringer mig från en annan ort och gråter i luren. Då har jag känt mig som en extremt dålig mamma och det gör ont i mammahjärtat. Samtidigt kan jag trösta mig med att, i den mansdominerade värld som råder, får mina döttrar växa upp i en tid där de ser att bara för att man är kvinna måste man inte stå hemma vid spisen. Det går att förverkliga sina drömmar. Barnen blir världsvana och sociala. De vågar titta folk de möter i ögonen, detta är utbildande i sig. Dessutom får de ha en glad mamma, vilket också är viktigt.

Jill beskriver
hur hennes yrke som artist aldrig varit ett val utan snarare ett kall.
– Visst, man kan gå och känna skuld och ha dåligt samvete hela tiden, men jag tycker det är bättre att vara sårbar i detta inför barnen och prata med dem om situationen. Livet är inte total närvaro, man måste lära sig simma själv. Jag får se det som positivt även om jag stundtals inte tycker det känns helt bra. Om mina barn på något sätt skulle fara illa eller inte må bra av ett sådant liv skulle jag inte tveka att sluta på tre sekunder.

Att ha barn upplever Jill som något helt fantastiskt.
– Bara att få se dem utvecklas och blir dessa personligheter som de är. Och att få känna deras närhet. Den där villkorslösa kärleken och vetskapen om att man sitter ihop, den är oslagbar.

Vi kommer in på ämnet
barn och utmaningar man har som förälder i denna tid. Vi är båda överens om att skärmar är mentalt dränerande.
– Men jag är nog ganska generös med skärmtid, så vida man gör det man ska först och så länge de stänger av när jag säger till. Vi har hittat vårt sätt tycker jag. Och ägnar man sig som förälder åt sina barn så är det inte många barn som faktiskt säger nej till att spela spel eller baka tillsammans. Vi använder ofta skärmarna som barnpassning, men lägger man ner det och engagerar sig i barnen så tittar de inte så mycket.

Hur känns det inför att du snart har tonårsdöttrar i hemmet?
– Det där är ju en individuell resa för alla, men jag är inte orolig eftersom jag är väldigt incheckad och nära mina döttrar. Det är en fas och frigörelse man måste gå igenom. Själv var jag väldigt arg, men det gick över tack och lov. Mina föräldrar har låtit mig vara väldigt fri under hela min uppväxt. Fri under ansvar. Jag överbeskyddar inte mina barn utan låter dem utvecklas. Blir deras ram för yvig måste man göra ramen mindre och tvärtom.

Vilken är din värsta farhåga?
– Att dö eller bli sjuk innan mina barn är vuxna eller att det ska hände dem något.

Tror du på Gud?
– Jag vill inte säga att jag inte tror på Gud, men inte heller att jag tror. Jag är med i svenska kyrkan och tycker kyrkan är en viktig plats, inte minst när livet ställer oss inför utmaningar. Jag har varit med om övernaturliga saker. Till exempel kom en kvinna jag inte känner fram till mig på ett flygplan, ganska direkt efter skilsmässan. Men ingen visste något om det som hänt. Jag såg inte ledsen ut eller så, men hon la handen på mig sa ”Du har ett problem och det innefattar en annan person. Det kommer bli bra, men det kommer ta tid”. Detta är en ganska ”random” sak att komma fram och säga. Men sådant känns ju otroligt övernaturligt och häftigt, eller hur?

Om du inte blivit artist, vad hade du då sysslat med?
– Polis. Jag sökte ju till polishögskolan, men just då fick jag också låten ”Kärleken är” och var med i melodifestivalen som ledde mig in på en helt annan bana än polisyrket.

Vad går du aldrig hemifrån utan?
– Min telefon. I den finns allt. Jag känner mig halv utan den, vilket ju är rätt bedrövligt. Tillgängligheten idag är ju a och o. Varje gång jag märker att jag går in i min Iphone utan att ha en plan med vad det är jag ska kolla så säger jag till mig själv att lägga undan den och sätta händerna i knät.

Bästa rådet du fått av någon?
– Att vila. Men jag har blivit bättre på den biten. Jag njuter mer av allt jag får vara med om när det också finns tid för vila och reflektion. Jag har svårt att ta det lugnt. Jag är driven, men INTE rastlös, det är en stor skillnad. Driven så till vida att jag tycker det mesta är så kul. Ofta säger folk ”Jag fattar inte hur du orkar med ditt liv. När ska du lugna ner dig?”, istället för att säga ”Vilket fantastiskt liv du lever”.

Är du rädd för att dö?
– Nej, det är jag inte.

Finns det något du ångrar?
– Utan den skolan hade jag inte stått där jag står idag. Jag är snarare tacksam för alla vägar dit livet tagit mig.

 

 

Hur känner du inför att bli äldre?
– Vi har inget val. Jag behöver inte sitta här och låtsas att jag är helt oberörd. Ingen vill bli hängig och rynkig. Men just nu befinner jag mig i absolut bästa tiden i livet. Jag är fortfarande vacker och jag omfamnar det som väntar med öppen famn, vinsten är så stor. Men jag vill självklart inte bli gammal och få ont. Hälsan är viktigast. Mitt yrke kräver inte heller att jag måste vara 18.

Vad ger dig kickar?
– Jag kan få kickar av allt möjligt, en ny matupplevelse kan till exempel få mig att fnittra. Men också möten med olika människor, som kan resultera i att jag antingen asflabbar eller kämpar med en gråtklump i halsen. Och att få stå på scen förstås, det ger mig en kick.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag är inne i en väldigt kreativ fas just nu. Familjen är alltid nummer ett, men jag drömmer om att resa utan att det har med jobbet att göra. Sedan har jag en hel del entreprenörskap inom mig, men det är sådant jag inte vill berätta om ännu.

(Texten har tidigare varit publicerad i tidningen Junia)

Text: Frida Funemyr
Foto: Janna Danielsson / SVT

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *