Artiklar

Tovas räddning

By  | 

”Eländiga skithäst,” fräste Tova med ögonen hårt kisande ut i den rasande stormen. Varför skulle Brinke gå ner sig i blöthålet nu. Kunde inte hästar ana till sig sådant? Tova drog i de stela tyglarna med sina iskalla händer, nageltrången kröp allt längre upp genom fingrarna. Hon kände hur ilskan bubblade i bröstet, hon skrek och förbannade snöstorm och blöthål, farfar Are som var så sjuk och pappa Vråe som var i England. Fick hon inte upp Brinke skulle han nog dö där i skogen och hur skulle det då gå för henne, blöt och isande kall som hon var. Långt hem var det också. 

Det var senhöst i Njudung och tung, blöt snö gjorde den redan sönderkörda färdvägen till nästintill oframkomlig. Snart skulle det frysa till och släden skulle göra transporter och resor oändligt lättare. På hösten och våren var det hopplöst att resa på land. Färdvägarna var som upptrampade och sönderkörda korridorer i den täta skogen och hade ibland blivit hundratalsmeter breda, då man ständigt ck söka nyavägar för att komma fram överhuvudtaget. Tova var på väg hem till Komstad från boplatsen vid Vallsjön där hennes farbror Gunne bodde med sin familj och sina trälar.

Vråe den vresige
Gunne hade valt att ytta dit och bryta nymark då han tyckte det var outhärdligt att bo nära Tovas pappa Vråe. Öknamnet Vråe (den vresige) hade blivit ett med Tovas pappa.Redan som liten visade han en särdeleshandlingskraft kombinerat med ett oväder tillhumör. Han ck de vildaste utbrott som åskafrån en klarblå himmel för minsta småsak.
Så hade det alltid varit, det hade farfar Are berättat. Egentligen var det bara Fröjdis, Tovasmamma som ck hyfs på karlsloken och såfarfar Are förstås. Handlingskraften hade fört Vråe långt, det vresiga humöret till trots, och
i bara farten hade farbror Gunne och andra vikingar från hela Njudung dragits med av den rastlöse Vråe på de mest hisnande äventyr långt bortom de väldiga vattnen. Tova förstod att hennes pappa var en viktig person.

Harald Blåtand och Sven Tveskägg
Till och med danernas gamle konung Harald Blåtand och den nye Sven Tveskägg och Hakon Jarl som styrde över Norge hade förstått att använda sig av den urkraft som den vresige hövdingen från det otillgängliga Njudung besatt. Hakon Jarl hade till och med utsett Vråe till stallare och gett honom full kontroll över hela sin här, vikingatågen och det mesta som rörde kolonierna i England,
på småöarna och i Norge. Vråe visste hur man handskas med män och var i övrigt en förståndig hövding. Egenskaper som kom väl till pass när det gällde att leda och motivera skaror av bångstyriga vikingakrigare på erövringståg. Vråe visade sig även kunna få ordning på kolonibyggandet i England och andra platser bebodda av veklingar knappt värda att kallas människor. Men kunskaper och rikedomar hade dessa märkliga varelser, det förstod Tova. Vråe hade låtit dekorera gästabudssalen i Komstad med förunderliga ting från England. Många tyckte Vråes förstfödda, flickebarnet Tova var löjligt lik sin far, både till utseendet med den kraftiga benstommen och tydliga dragen runt mun och näsa men framför allt till sinnet, envis och handlingskraftig och med ett sjusärdeles humör. Nu var inte Vråe i Njudung och Tova hade inte velat ta med någon träl eller syskon till Vallsjön. Eftersom hon gärna ville träffa sina kusiner så hade hon inte lyssnat på mamma Fröjdis eller farfar Are som menat att någon av trälarna kunnat göra resan själv utan Tova om hon inte ville resa medträlapacket som Tova kallade dem. Resansorsak var ju bara att lämna några säckar rovor som Fröjdis lovat Esa, Gunnes fru.

Drömmen
Tova skrek och grät, salta våta tårar blandades med yrande blötsnö och snor. Hon satte sig uppgivet på ett ikullfallet träd några meter från Brinke. Plötsligt ryckte hon till. Var det inte något som rörde sig längre bort i den mörka skogen, snön gjorde det omöjligt att se. Brinke frustade lite nu och då men försökte knappt ta sig upp från det sugande blöthålet längre. Det skymde i Njudungsskogen över en ilsken Tova och hennes utmattade häst. Vad trött hon kände sig, jag vilar en stund tänkte hon och försvann sakta ner i något mörkt och varmt. Plötsligt stod mamma Fröjdis framför henne och log, hon hade ingen fäll på sig utan bara sin klänning, lillebror Bore sprang och lekte i bakgrunden runt eldstaden mitt i rummet. Tova log, hon var hemma. Mamma dansade runt elden, runt, runt, fortare och fortare, fötterna nuddade inte längre marken. Trälar, småsyskon, mor och till och med gamle farfar Are började dansa, en grotesk dans till mullrande trummor och gäll sång, ungefär som vid storblotet. En kuslig, mörk men pirrande stämning drog hela gästabudssalen med sig i vild dans, fällar, vapen, redskap och sköldar fick liv och slängde sig in i ringdansen. Det gick fortare och fortare. Tove kände hur hon lättade från marken, sakta, sakta. Det var varmt, disigt och skönt.

Räddningen
Plötsligt kände Tova kalla händer fatta om hennes axlar. Någon skakade hennes kropp våldsamt. Med en duns landade hon på det omkullfallna trädet i skogen igen; kylan, fukten och smärtan var tillbaka. Framför henne stod en stor man iklädd en väldig vargfäll. Några andra män var i färd att baxa upp Brinke från blöthålet. Borta var mamma Fröjdis, dansen, de mullrande trummorna och värmen. Den store mannen talade till henne med ord hon inte kände igen, hade hon inte varit så eländigt kall, blöt och full av desperat längtan efter mamma Fröjdis varma famn hade hon nog skrattat åt mannens lustiga ljud, han lät som endel trälar gör när de talade med varandra. En annan man kom fram och frågade vad hon hette med ord hon förstod. Hon försökte svara men försvann bort i ett barmhärtigt mörker. Det sista hon kände var hur starka armar lyfte henne och hur en torr fäll lindades runt hennes genomblöta och iskalla kropp sedan var allt mörkt och varmt på något konstigt sätt.
Elden sprakade och knäppte.
Sakta öppnade Tova ögonen, vart var hon? Tunga andetag och en och annan snarkninghördes runt omkring henne. Eldens ackandesken uppenbarade sovande varelser lite varstans i rummet. Meterhöga, guldgula lågor slickade mot taket. På andra sidan elden låg en man och en kvinna och sov tungt. Hon kände igen mannen. Var det inte Skrape. Jo hon var säker hon hade vaknat i Skrapes storstuga i Torshult eller Skrapstad som det visst kallades numera. Hon rös till, Skrape var ingen vän av Vråes familj. Han var ingen man av svärdet längre utan hade tagit intryck av några av sina trälar från England och deras föraktade korsgud. Så långt hade han gått att han hade slutat delta i storbloten och övergivit gudarna. De gamla offerplatserna vid gravplatsen vid Skrapstadsjön stod oanvända. En sådan gärning kunde väl inget annat än dra på sig Tors och Odens vrede? Fruktan för gudarnas hämnd och ett allmänt förakt hade lett till att de omgivande boplatserna inte ville ha kontakt med folket i Skrapstad. Hela Skrapes by hade gjort som Skrape och lämnat asarna, därför kallades platsen Skrapstad. Att kalla den Torsnäs när man inte hedrade Tor gick inte an. Nu låg Tova i självaste Skrapes gästabudssal omgiven av barn och trälar. Huvudet dunkade av trötthet och hon orkade inte ens vara speciellt arg eller rädd utan bara trött. Snart sov hon igen.

Vän eller fiende?
Tova vaknade av att någon strök hennes kind, det var Skrapes fru Beda. Med ett leende räckte hon fram en lerskål med någon rykande dryck. Tova smuttade tacksamt på den varma brygden. Hon kände sig fortfarande trött och allt såg dimmigt ut, tyckte Tova. Det kändes konstigt att vara i Skrapstad, nära Komstad men ändå så främmande, tyckte hon. Beda berättade att männen som räddat henne kom från England men de var inte trälar utan fria och kom hit för att sprida tron på vitekrist, korsguden. Trött och matt var Tova, ändå orkade hon med att fnysa föraktfullt när hon hörde om engelsmännen. Beda låtsades inget om, utan fortsatte att berätta att engelsmännens ledare hette Sigfrid och att det var på en slags släde efter hans häst Tova blivit inlindad i en stor fäll och transporterad till Skrapstad. Ja, ja hon var väl glad att ha blivit räddad då. Men hade inte Sigfrid, med sitt följe, kommit så hade säkert Tovas gudar funnit ut något sätt att rädda henne ändå. Riktigt säker var honinte för det gick inte lita på någon av asarna. Det berättade hon inte för Beda. Tova tänkte på den mörka stämningen vid blotet hemma i Komstad när gudarnas gunst köptes med både får och andra kreaturs blod, till och med en och annan träl hade gått åt. En träl var inget jätteoffer hade Vråe förklarat för Tova. En vacker hjälm var mer värdefull än en träl eller två trälinnor. Otäckt tyckte Tova ändå det varit och hon hade många nätter drömt mardrömmar om det. Samtidigt älskade hon redan som liten känslan av makt och extas som vibrerade i hela kroppen vid storbloten. Hon var oerhört stolt över sin pappa Vråe som var den som ordnade de största offerhögtiderna i hela Njudung. På Skrapes domäner kändes det annorlunda, det förnam hon redan när hon vaknade på morgonen.

Trälarnas frihet
Var ryktena hon hade hört om att trälar behandlades nästan som fria män i Skrapstad sanna? Var det sant att en del trälar till och med hade frigetts och själva bröt och brukade egen jord? Det lät ofattbart och löjligt tyckte Tova, trälar skulle man hålla hårt, det gjorde man i Komstad. De var till ovärderlig hjälp och Tovas mor Fröjdis hade aldrig klarat att bruka jorden, utvinna järn, sköta kvarnarna, reparera hus och redskap och alla andra sysslor utan dem, det insåg Tova, men att jämställa dem med riktiga människor, fria njudungar, det gick inte alls att göra, tänkte Tova. Genom dörröppningen såg Tova att solen lös på tunet utanför huset och vädret var lugnt. Lite snö låg på marken men inte mycket. Borta i hästhagen vid sjökanten såg hon något som värmde hjärtat. Där stod Brinke och tuggade på enknippe torrt hö. Med ens ck Tova ny kraft.Hon hasade ner från sovplatsen och upptäckte att hon inte hade sina egna kläder på sig. Förläget vände hon sig mot Beda som nickade mot Tovas kläder som hängde på tork nära elden. Tova tog kläderna och gick in bakom en skärm som Beda visade henne och bytte till sina egna kläder. Väl ombytt tågade hon ut ur gästabudssalen och raka vägen mot hästhagen.

Brinke frustade nöjt när Tova kliade honom på pälsen. Han såg riktigt pigg ut. Nu hade nog varenda Skrapstadunge samlats runt
Tova och dussintals ny kna ögon följde varje rörelse. Ut på tunet kom även Beda och någraandra kvinnor. Tova ville komma bort från denna plats, hon längtade efter Fröjdis, farfar Are och alla andra i Komstad som måste var oroliga till döds vid det här laget. Av männen
i byn syntes inte ett spår. Tova ck hjälp medBrinke, tackade Beda förläget. Beda bara log och visade vilken väg hon skulle ta och så bar det av längs Skrapstadsjön bort mot Komstad. Tova kände sig matt, glad och förvirrad, allt på en gång, när hon red hemåt i solskenet.

Av Mikael Torstensson
Vision Höglandet september 2019

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *