Vetlandabon Elin drabbades av sepsis  – tvingades amputera benen

År 2019 reste Elin Rantatalo med sin man och två barn till Kanarieöarna för en veckas semester med sol, glass och bad. Men redan på flygresan dit kände sig Elin krasslig. Hon var öm och stel i nacken, men tänkte att det berodde på för mycket jobb den senaste tiden. 
– Jag hade kört på och stressat. Jag hade en egen frisörsalong och var van vid muskelvärk och ömmande axlar, säger Elin. 

Även om Elin kämpade på för att känna den riktiga semesterkänslan så infann den sig inte. Vila och värktabletter hjälpte inte och hon tappade matlusten. Istället insjuknade hon allt mer, smärtan tilltog och efter någon dag drabbades hon även av feber. 
− Min man Olle försökte hitta på roliga saker med barnen medan jag blev sängliggandes. Till sist fick jag komma till en närakut, säger Elin.
Till en början fick Elin diagnosen bältros och behandlades med antibiotika, men efter fler provsvar blev det fart på läkarna som skickade Elin i ambulans till närmaste sjukhus. 
− Bara under ambulansfärden till sjukhuset försämrades jag snabbt och förlorade medvetandet. 
Man konstaterade att hon hade drabbats av en massiv infektion och dagen efter ankomsten till sjukhuset försattes Elin i koma och respirator på grund av dålig syresättning och kraftiga smärtor. 

Akut blodförgiftning
För att få upp hennes blodtryck som var oroväckande lågt till följd av den massiva infektionen som pågick i hennes kropp, pumpade man in vätska. Sjukhussängens våg visade på kort tid att hon gått upp i vikt till hela 130 kilo. 
− Min lilla kropp som stadigt brukade ligga på 58 kilo hade alltså mer än fördubblats i vikt under den här korta tiden. Det gick inte längre att känna igen mig, jag var helt uppsvullen av vätska, säger Elin och förklarar att man behövde öppna upp vid flanken där infektionen satt sig för att tömma henne på vätska som tillkommit på grund av bakterierna. 
− Läkare sa till Olle att man kunde se bakterierna röra på sig med blotta ögat. 
Jag hade inga sår på kroppen och därför hittade läkarna ingen orsak till vad infektionen berodde på. Detta har vi än i dag inget svar på, säger Elin. Det enda man vet säkert är att bakterierna var streptokocker grupp A. 
Elin hade drabbats av nekrotiserande fasciit som hon fått av streptokocker-bakterier. Detta ledde till en septisk chock, dvs. akut blodförgiftning, och Elins tillstånd var plötsligt väldigt allvarligt. 
− Mina lungor var fyllda med vätska, jag hade dålig syresättning, en propp i hjärnan och min högra flank, alltså höft och midja, var svårt angripen av infektionen som hade börjat bryta ner vävnaden där. Det konstaterades att huden där var utom all räddning.

“Elin kommer att dö”
På sjukhuset ordnade man så att svenska kyrkan fanns där för Olle och barnen, dels för att avlasta Olle men även som en tröst. Ett par dagar senare kom Elins pappa för att ta hem barnen. 
− När pappa såg mig ligga nedsövd med respiratorn som livhank hade han en känsla av att han aldrig skulle få se mig igen. Och detta sa även läkarna senare till Olle. Lördagen den 6 april, 6 dagar efter ankomst till sjukhuset, tvingades hennes anhöriga att ta emot det fruktansvärda beskedet från läkarteamet: ”Vi tror att Elin kommer att dö under natten.”
– Olle hade sagt farväl vid min sängkant kvällen innan. Vi är inte religiösa, men Olle tackade ja när en präst frågade om han fick komma. 
Elin beskriver hur Olle och prästen satt vid hennes sida. Olle kunde inte säga vad det var som hände, men han kände av en slags högre makt.

Situationen hemma
I sin bok ”Livet utan ben går vidare” som nyss kommit ut, beskriver Elin situationen hemma:
− Alla nära och kära höll andan, och vetskapen om hur sjuk jag var hade spridit sig till människor i flera församlingar runt om som bad för mig. Min mamma låg hemma i vår dubbelsäng den natten med barnen på var sin sida och vår katt och hund nere vid fotändan. Det hade gått en dag sedan barnen hade kommit hem till Sverige med min pappa. Hon kramade dem hårt, min älskade Stella och min älskade Cornelis. Hur skulle hon klara av att berätta för barnen i morgon att deras mamma inte längre levde?”

Flögs nedsövd
Nu följde en kamp mellan liv och död. Elins anhöriga fick höra av läkarna på det spanska sjukhuset där hon vårdades att hon nog inte skulle överleva, men efter ett tag, nästan tre veckor, stabiliserades läget en aning. Elin flögs då nedsövd till ett sjukhus i Sverige och vaknade upp tre veckor senare. 
− Jag drömde fruktansvärda mardrömmar, allt från att jag blev våldtagen till att jag blev kidnappad. I varje dröm hamnade jag på olika sjukhus.
Flera veckor gick innan man kunde koppla bort respiratorn. Sonden hade hon kvar i ännu någon månad. 
− Jag vaknade upp successivt, några minuter här och några minuter där. Jag hann aldrig fundera så mycket över mitt tillstånd, men när jag insåg att jag låg på IVA förstod jag att det var allvarligt. Jag hade så många upplevelser att sortera, mycket på grund av mina mardrömmar.

Är livet över?
Alla anhöriga var jätteoroliga och visste om amputationen innan Elin. Främst var de oroliga över hur hon skulle ta beskedet och hur allt skulle bli med henne, att livet skulle vara över. 
− Olle tänkte aldrig så, vi har levt ihop i 16 år och han känner mig så väl. 
Elin var förvånad över att hennes fötter fanns kvar när hon vaknade upp. 
− Förmodligen hade jag tagit in detta när de stått och pratat om mig när jag var nedsövd. När jag såg hur mina fötter såg ut förstod jag på en gång att jag inte skulle få behålla dem. 

Kunde inte röra på tårna
Elin berättar att endast tre månader tidigare hade hennes farmor fått en propp i stora kroppspulsådern och fick amputera sitt ena ben. Elin minns hennes svarta tår och jämförde dem nu med sina egna fötter. Hon hade sett hur illa nekroser kunde se ut och förstod därför vad de kunde leda till.
− Mina fötter såg inte alls ut som mina längre, de hade blivit något helt annat. Samtliga tår var svarta och upptorkade. De hade skrumpnat ihop likt russin och hur mycket jag än försökte kunde jag inte vicka på dem. Min hjärna visste hur den skulle nå fötterna, men det gick bara inte att få tårna att röra på sig. Mina vrister var svullna och i alla möjliga nyanser av gult, brunt, grått, svart och rött på grund av all död vävnad och infektioner. Det var inte svårt för mig att förstå att jag stod inför en amputation av mina fötter.
Elins Farmor har höger ben borta och har protes även hon.
– Det hade gått flera månader sedan jag sist träffade farmor. Nu kom jag i min rullstol och hon i sin och så försökte vi krama varandra. Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men jag såg komiken i det hela, säger Elin och menar att tack vare deras liknande upplevelser kan de känna med varandra. Hon berättar att ingen hade trott att hennes farmor skulle överleva. 
− Farmor och jag är nog lika, vi har aldrig haft ro att stanna eller ge upp, vi har båda den småländska envisheten i oss. Men jag tror att det är mer skambelagt att vara sjuk eller förlora ett ben i farmors generation än i min, fortsätter Elin. 

“Jag förstod att det var enda utvägen”
Elin beskriver en enorm smärta i fötterna och där och då ville hon bara bli av med smärtan. 
− Hade jag varit lite piggare hade jag säkert haft en liten ritual på något sätt. Kvällen innan amputationen kände jag att det var ogreppbart. Det gick inte att ta in att båda mina fötter skulle tas bort. Samtidigt var jag inte ledsen, jag förstod att det var enda utvägen. Jag minns att jag främst tänkte på själva processen, det är så makabert att någon skulle såga av och stå där med mina ben. Jag funderade på vad som skulle hända med mina ben och fötter, säger hon. 
Det är fortfarande, efter över fyra år, overkligt för Elin vad som har hänt. 
− På grund av alla smärtor tog jag amputationen med lättnad. Jag förstår att folk blir förvånade, men när man har så ont är man beredd att offra det som krävs.
Samtidigt smög en nyfikenhet kring proteser sig på. Elin ville veta mer och lära sig hur det skulle bli. Hon var helt säker på att hon skulle kunna ta sig hur långt som helst igen, bara hon fick nya ben. 

Första stegen på nya ben
När Elin testade att gå med proteser var hennes mamma hos henne på sjukhuset och det blev en känslomässig stund när hon för andra gången i sitt liv fick se sin dotter ta sina första steg. 
− Första gången var jag tio månader, andra gången 31 år. Mamma grät och sa att hon var lika lycklig nu som för 30 år sedan över att få se mig gå. Att få göra sina föräldrar stolta, det är nog något som följer med en genom hela livet. 
75 dagar efter att Elin tagit sina sista steg tog hon sina första, på sprillans nya robot-ben. Att gå med proteser beskriver Elin som att gå i slalompjäxor. 
− Det är väldigt stelt eftersom jag inte har någon fotled, men också väldigt varmt och hårt. Man är väldigt känslig när det kommer till underlag. Inomhus är det ju oftast plant men utomhus kan varje ojämnhet vara en stor utmaning. Jag brukar säga att jag går med synen.

Att bli av med fingrarna var en sorg
Att bli av med fingrarna, som också blivit angripna, blev däremot en större sorg.
− Det var oerhört jobbigt och är än idag den största sorgen för mig. Jag förlorade inte bara mina ben och fingrar utan även mitt jobb. Jag älskade mitt yrke som frisör. Det var som att mitt livs största kärlek hade lämnat mig utan förvarning. Jag kände att jag nu skulle få börja om med precis allt och en del av min identitet dog med mina fingrar.
Elin berättar att även den fysiska smärtan blev värre efter amputationen av fingrarna än efter fötterna.
− Det ilade fruktansvärt efter operationen. Det finns ju så många små nerver i fingrarna och jag upplevde en genomskärande smärta. 

Känslorna lever kvar i minnet
Förutom förlusten av sina båda fötter och nio fingrar drabbades Elin även av tinnitus och hon har fått sämre hörsel. 
− På höger öra hör jag i princip inget alls och läkare tror det kan bero på den höga dosen antibiotika, som också räddade mitt liv.
Idag kan Elin sakna att känna saker, både med fingrar och fötter. Småsaker som att dra fingrarna genom håret eller gå i varm sand på sommaren. Hon försöker att inte glömma dessa känslor utan föreställer sig känslorna genom minnen. 
− Jag saknar att kunna springa. Vi var på Legoland häromdagen, Cornelis keps blåste iväg och jag kunde inte springa efter den för jag hinner inte. Att kunna springa från faror är en inbyggd flyktgrej man har inom sig och jag tycker det är frustrerande att inte kunna fly om jag skulle behöva. 

Förebilder
Redan i ett tidigt skede sökte Elin på sociala medier efter andra som hade liknade historier. Det gav henne hopp. 
− Jag var tvungen att hitta något att klamra mig fast vid. Jag hittade till exempel en dubbelamputerad kvinna som gick i klackskor, det var härligt att hitta förebilder som gav mig driv. Jag tänkte att om de kan så ska jag också kunna. 

Vill inspirera andra att hitta sitt driv
Idag livnär sig Elin som influenser och har över 33 000 tusen följare.
− Det är så fint. En stor orsak till att jag delar med mig är för min egen skull. Alla människor vill bli accepterade och genom att visa hur mitt liv är bidrar jag förhoppningsvis till att andra människor slutar att ha förutfattade meningar. Jag vill inte att mina funktionshinder ska vara det första man ser hos mig. Jag tycker så många gnäller om småsaker och då kan det vara härligt att ge en knäpp på näsan. Jag upplever att många saknar drivet. Jag har inte haft några fördelar, men hittat ett driv och önskar jag kan inspirera andra att hitta sitt. För jag tänker att alla har det inom sig.

Har du förändrats som person?
− Ja, jag har slutat städa och börjat leva lite mer, jag har också blivit mer spontan. Får jag feeling för något så följer jag den. Jag tror jag har blivit en roligare mamma och fru, jag är inte så uppstyrd längre. När jag ser på mig själv, kan jag inte se en person med stora funktionsnedsättningar. Jag ser bara mig själv med lite mer ödmjukhet, skinn på näsan och att jag nu har kontrollen över mitt liv igen. 
− Jag kan heller inte förstå att vi än i dag har en snäv bild av hur personer med funktionsnedsättningar ska se ut, hur de ska vara eller vad de klarar av. Det är en myt jag gärna krossar.

Hur pratar dina barn kring att deras mamma har ”robotben”?
− Nu bryr de sig aldrig längre, det är bara normalt för dem. Efter att barnen hade sett mina ben första gången har de aldrig visat obehag för min kropp. Jag är ju deras mamma oavsett längden på mina ben. Om något barn kommit fram och frågat så har de själva kunnat svara för mig. De förklarar att mamma har robotben och när hon har blades så hon kan springa också. De vill övertyga dem som frågar att deras mamma kan. Både Olle och jag har strategiskt bestämt att vara öppna med mina funktionshinder, det har känts viktigt.

Vad ger dig livsglädje?
− Jag är så glad över varje dag jag vaknar, jag är sällan ledsen. Är jag låg kan det handla om en ångestdipp. Men jag har valt att ta tjuren vid hornen, jag har inte tagit antidepressiva för jag vet att jag hittar tillbaka, jag är trygg i min ångest och vet var den kommer ifrån. Det känns naturligt att jag har ångest efter det jag genomgått. Största lyckan för mig är varje dag jag kan gå, vara självständig och vara delaktig i vardagslivet. Jag kan gå på toaletten när jag vill idag eller ta något att dricka när jag är törstig. Tacksamhet kan låta så klyschigt, men jag har fått ett nytt perspektiv på det mesta i livet. 

Text: Frida Funemyr
Foto: Pressbilder/Privat

Mer läsning

Målsättning vid köksbordet

Lite nu och då brukar jag och min man stanna

Möt Leif GW Persson – Tron ger mig ett lugn

Varje kväll innan han ska sova berättar han om sin