Artiklar

Jag blev mobbad under hela min skoltid

By  | 

Han tog hem vinsten i Kockarnas kamp. Möt mästerkocken Tareq Taylor i en djupare intervju om att följa sin dröm, men också om smärta och kärlek.

Han klev in i finalen med flest medaljer i programmets historia.
Den här hösten tog kocken Tareq Taylor hem vinsten i årets säsong av TV4:s matlagningsprogram ”Kockarnas kamp”. I ett samtal berättar han att han känner sig enormt stolt och glad.
– Det betydde mycket mer för mig än vad jag hade räknat med när jag sa ja till att vara med. Kockarnas Kamp har varit en fantastisk upplevelse. Att få umgås med dessa otroliga människor och få lov att ta del av deras liv och gastronomi har varit en underbar upplevelse som har gett mig inte bara ny inspiration utan också sju nya vänner. Dessutom lärde mig väldigt mycket om mig själv och hur pass mycket en tävlingsmänniska jag faktiskt är. Jag älskade att tävla och att känna pressen. Det fick mig att verkligen tända till och jag älskade att kunna rikta fullt fokus på uppgiften framför mig och inget annat. Att dessutom har fått gå segrande ur kampen har verkligen betytt mycket för mig. Det blev liksom ett kvitto på att jag kan mitt skrå, och det är jag oerhört stolt och glad över, utbrister vinnarkocken.

Men vi backar bandet 48 år. Tareq berättar att han var väldigt busig och påhittig som barn. Hemma brukade han experimentera och hitta på olika fysiska lösningar.
– Jag försökte till exempel skapa en evighetsmaskin. Men i skolan var jag däremot rätt tystlåten och jag hade det tufft eftersom jag blev mobbad under hela min skoltid. Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra år, men själva uppbrottet är inget jag minns något av, det var ingen lycklig skilsmässa och den gav upphov till många ”varför?”.
Tareq har fått vissa förklaringar då polletten trillat ner, men aldrig hela sanningen.
– Jag skuldbelade aldrig mig själv, däremot tog jag som storebror på mig rollen som ”pappa” och skyddade min bror och mamma. Hela mitt liv har jag omedvetet försökt att göra rätt och tagit ansvar, medan min brorsa – all respekt för honom- varit lite mer av en rebell. Pappa är en mycket vänlig och mild man, men inte så ”outspoken”. Medan mamma däremot aldrig kunnat hålla inne en känsla, hon har alltid sett till att hon blivit sedd och hörd.
Tareq beskriver sig som en mix av dem båda.
– Mamma var en hippie, vi hade inte mycket pengar och jag och min bror gick runt i hemmasydda kläder. Jag gick aldrig på dagis och kanske var det på grund av det att jag inte riktigt lärde mig det sociala spelet som jag på något vis hamnade utanför redan från början. Min bror och jag var tajta, men precis som mellan alla syskon har vi nog alltid tävlat mot varandra. Den där kampen om att ”han fick, men inte jag” den kommer nog aldrig försvinna.

Så länge Tareq kan minnas har han alltid fått vara med sin mamma i köket och hjälpte henne med matlagningen, men det stora mat-intresset kommer från hans morfar. Tareq såg upp till honom och eftersom han ville bli kock satte han detta drömyrke på tapeten.
– Jag bodde hemma hos mamma, men även hos morfar och mormor eftersom mamma jobbade så mycket. Tareq är helt säker på att kock är det bästa han skulle kunna vara.
– Det är ren och skär glädje att stå i köket och laga mat. Det har jag gjort på heltid sedan jag var 16 år och sedan fyra år tillbaka har jag även fått gästspela på olika restauranger, stå i TV-rutan och även ge ut matlagningsböcker.

Tareq släppte nyligen en bok om kyckling.
– Den här boken om kyckling som jag släpper nu har jag själv saknat. Det behövdes en bok som tar itu med kyckling. Det är det mest rekommenderade animaliska proteinet som vi kan få i oss och det äts i alla kulturer och religioner. I Sverige äter vi väldigt mycket kyckling, men vet väldigt lite. Just därför ville jag sätta extra ljus på detta djur, den förtjänar extra mycket uppmärksamhet och ska behandlas med respekt. Personligen älskar jag kyckling och lagar den ofta hemma, menar Tareq som tänker mycket på vad han stoppar i sig. Men det har han inte alltid gjort.

– Det är främst de tio senaste åren som jag har blivit mer medveten, kanske efter att jag fick en inblick i den industriella matlagningen. Dessutom insåg jag att ju äldre jag blev desto mer påverkades min kropp av dålig mat. Jag hade börjat få värk i kroppen och tog blodprover eftersom jag trodde jag fått artros eller reumatism. Proverna var negativa. På den tiden åt Tareq mycket godis och eftersom han reste mycket blev det en hel del snabbmat. Vändpunkten kom efter att hans svärmor påpekat att han inte såg ut att må bra.

– Hon tyckte jag såg trött och sjuk ut. Det blev en väckarklocka för mig. Jag bestämde mig för att bryta min osunda livsstil och gick hem och kastade alla produkter jag hade hemma som bestod av modifierat socker. Jag lärde mig att detta socker går direkt ut i blodet och kan inte brytas ner som vanligt socker kan. Jag slutade inte att äta sötsaker, men istället för at köpa en påse smågodis bakade jag muffins och kakor. Jag lagade all mat själv och blev mer medveten om min egen kost. Lagar man sin egen mat blir det ett naturligt avsteg från till exempel färdigt bröd och läsk. Vet du att efter sex veckor var min smärta som bortblåst? Dessutom blev jag piggare!

 

Första gången Tareq såg sin fru Stina var på en uteservering i Malmö.
– Hon stack ut ifrån alla andra. Jag gick fram och hälsade, men ganska snabbt gjorde hon klart för mig att hon hade pojkvän. Under ett år tittade vi på varandra när man hamnade på samma uteställen. Det fanns en enorm spänning. Så när jag sedan fick reda på att hon var singel stötte jag på henne på nytt. I många veckor pratade Tareq och Stina i telefon, de delade varandras drömmar, ambitioner och värderingar.

– Det var bra, vi snackade om allt innan den stora fysiska passionen tog över allt och när vi väl sågs var det som att vi redan kände varandra. Redan efter två veckor friade jag till Stina och ett år senare åkte vi till Australien och gifte oss. Barfota sa vi ja till varandra på stranden. Vi stannade sedan där ett år, Stina pluggade medan jag jobbade som kock. Detta är 21 år sedan och vi har hunnit gå igenom en hel del tillsammans, men vår kärna har alltid varit den stora kärleken. Vi har gått igenom stora kriser och har varit nära att gå ifrån varandra ett par gånger, men jag tror att man bittert får ångra sig om man bara går efter den omedelbara känslan, att man inte känner sig sedd och hörd. Istället bör man fråga sig ”Varför” och ”Hur känner jag egentligen?”. Jag brukar fråga mig själv ”Kan jag då fortfarande känna den där känslan som när jag barfota sa ja på stranden?” och alltid har jag kunnat gå tillbaka till den känslan. Vi har en tillit till varandra och en ömsesidig respekt att låta varandra vara dem vi är. Relationen är ett givande och tagande, ibland gasar den ena och då måste den andra backa och ha tålamod. Båda kan inte göra karriär samtidigt.

Tareq beskriver de tio senaste åren som parets allra bästa.
– Vi har hittat ett lugn och vi har slutat bråka. Ingen av oss söker konflikter, respekten och kärleken till varandra är för stor för det. Båda är sedda och hörda, det är så fånigt att sätta sig själv i första rummet. Det finns viktigare saker i livet än mig själv och mina behov. Jag försöker se vår relation ur et helikopterperspektiv. Kanske handlar det om mognad, men förhållandet är inte lika explosivt längre. Kanske kommer det från min mamma, men jag kan verkligen inte lämna en konflikt utan att bli sams först. Jag har ett stort behov av att avsluta allt, det behöver nödvändigtvis inte vara så att det blir till min fördel men jag har väldigt svårt at lägga mig eller gå ifrån någon i vredesmod.

 

Men ni råkade ut för en olycka efter er smekmånad?
– Vi hade bara just kommit hem efter vår vistelse i Australien. Jag körde och Stina satt intill. Vi stod och väntade i en korsning när en bil i hög hastighet körde in i oss bakifrån. Stina kände omedelbar värk i nacken, som senare utvecklades till tung kronisk smärta. Vi var unga, nygifta och båda mitt uppe i sina karriärer. Under en sekund förändrades allt. Stina gick från att klara allt till inget alls. Hon som tidigare klättrade och dansade kunde plötsligt inte plocka upp saker från golvet. Hon blev totalt funktionsnedsatt. Hon påverkades enormt mentalt samtidigt som den fysiska smärtan var förlamande. I sju års tid var det riktigt tufft. Sedan träffade vi en läkare av en slump som hjälpte henne att hantera sin smärta. Han hittade minst 200 triggerpunkter. Stina sövdes och läkaren gav så kvaddlar, ett bedövningsmedel som han sprutade in i dessa onda punkter. När hon vaknade var hon betydligt bättre. För en stund. Sedan kom smärtan tillbaka, så proceduren upprepades ett par gånger. Idag har min fru hittat andra vägar, som yoga till exempel, och hon äter inga värktabletter längre. Hon har alltid ont, men har lärt sig leva med sin smärta. Hon har aldrig gett upp och aldrig tagit på sig offerkoftan. Många gånger har jag önskat att jag var en riddare på en vit häst som tog smärtan ifrån henne. Jag har tidvis känt mig oerhört hjälplös. En period tänkte jag att det lättaste bara hade varit att ta av sig ringen och göra precis som jag ville. Jag, precis som hon, har känt mig väldigt besviken på livet. Jag gick från att vara superlycklig till väldigt bedrövlig. Men tillsammans hittade vi nya vägar och idag är vi båda lyckliga -trots värken. Det finns ingen rätt lösning, bara rätt – att tillsammans ta sig igenom och över.

 

Hur är du som pappa?
– Efter 13 års äktenskap blev vi föräldrar till Ellen. Hon är det bästa som hänt oss. Jag tror att jag är en bra pappa som kan bidra med både glädje och vägledning. Jag är engagerad och tycker om att ta hand om och inspirera henne. Jag försöker att inte vara kontrollerande, men däremot förmedlar jag vikten av att visa empati och respekt för sin omgivning. Det betyder mer än bra betyg i skolan. Även om Ellen nu råkar vara bra på båda (haha!). Ellen och jag brukar baka och laga mat tillsammans. Eller så går vi på bio alla tre och umgås med andra familjer. Min dotter har hängt i restaurangköket med mig sedan hon var 1 år. Det är inget som varit påtvingat från mig utan för att hon själv delar intresset och tyckt det varit kul.

 

Hur ser du på framtiden?
– Jag älskar att bli äldre och tycker det är jätteskönt, lugnare och roligare. Bara bättre faktiskt. Jag kan visst drabbas av uppgivenhet och få mindre ångestattacker, men i stort så tänker jag sällan i negativa termer. I grunden är jag en glad skit och tycker oftast att livet är väldigt väl värt att leva. Jag tycker att jag har det väldigt bra just nu, i alla läger. Jag har en fantastisk familj och jag har ett jobb som är underbart, jag får resa en hel del och träffar fina människor dagligen. Helt enkelt, en massa positivt runt omkring mig.

Text & Foto: Frida Funemyr

SaveSave

SaveSave

SaveSave

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *