Artiklar

På julafton vill jag hjälpa till i ett soppkök!

By  | 

Hedda Stiernstedt är ingen ”jul-människa”, men däremot tycker hon om att fira vardagen. I ett samtal med skådespelerskan berättar hon om  julfirande, tonårssökande och om jobba inom en av de branscher som drabbats allra hårdast på grund av krisen.

Hedda Stiernstedt är mer aktuell än någonsin. Bland annat kan man se henne i fjärde säsongen av succéserien ”Vår tid är nu” samt filmen ”Se upp för Jönssonligan” och när vi ses i en hotel-lobby mitt i Stockholm uttrycker hon sin tacksamhet för de roliga och varierade jobb hon har trots krisen.
– Alla yrkesgrupper och människor påverkas, men inte minst skådespelarbranschen, säger Hedda och suckar över alla stängda teatrar.
– Teatrarna står och blöder, framtiden är oerhört oviss. Och det finns många i min bransch som rent ekonomiskt inte har någon buffert alls, självklart är det en jättekris, fortsätter skådespelerskan. 

Allt mer tid gav tillfälle
för Hedda att anta nya utmaningar. I somras höll Hedda till exempel ett sommarprat i radion. Hon hade fått förfrågan tidigare, men nu var det dags.
– För mig, i den familj jag är uppvuxen i, har sommarpraten alltid känts som något heligt. Jag hyser stor respekt och ville därför ge det tid den gång jag väl sa ja. Just i år passade det väldigt bra på grund av Corona, säger Hedda som förberedde sig noga. Det tog henne sammanlagt nästan en månads heltidsarbete att få det klart. Hedda lyckades plocka upp sin barndom framför sig på ett målande sätt och riktade sig till framför allt unga tjejer. Hur det är att gå från barn till vuxen, ett slags kärleksbrev till sin första riktiga vän och till barndomen.

En röd tråd genom Heddas sommarprat handlade om hennes kicksökande, en slags resa efter att fylla sitt tomma inre. Detta gjorde hon genom att till exempel gå på strippklubb, hoppa bungyjump och fallskärm. Men också genom att vara den mest fjortisaktiga fjortonåringen av alla eller att försöka lura hela Östra Reals gymnasium att hon var en ”brat”. Och när Hedda kommit hem från en tid i Australien ”såg hon ut som en hel Indiska-butik. En kvart senare satt hon med 50-talskläder i Paris, var rejvare i Berlin…”. Hon beskriver en resa där hon hela tiden längtade bort. Men så var det någon gång, i samband med att hon träffade sin pojkvän som hon äntligen ”hittade hem”.
– När jag träffade Alexis började jag hänga med en massa musiker, kreativa människor som gjorde det de helst av allt ville göra. Det var så befriande för mig och drömmen om att bli skådespelare, som jag hade som barn, kändes plötsligt inte omöjlig. Jag omgav mig av människor som trodde på mig, säger Hedda. Hon beskriver det som att poletten plötsligt föll ner. Alla de där rollerna hon spelat hela livet handlade på sätt och vis om skådespeleri. Och där någon gång slutade Hedda sin verklighetsflykt. Hon hoppade av sina studier precis vid mållinjen.
– Det är inget jag rekommenderar andra, att hoppa av när man, som jag var, halvt inne i c-uppsatsen i litteraturvetenskap. Kunde kanske gått klart, men istället gjorde jag castings och fick till en början små roller i kortfilmer och musikvideos, berättar Hedda. Hon sökte scenskolan, men kom inte in. Hon pusslade i stället ihop sin egen utbildning på andra skolor med inriktning på teater, något hon hade mindervärdeskomplex för i början av sin karriär, men inte längre. Resten av hennes framgångssaga känner vi till. Och Hedda berättar att idag är hon mer eller mindre besatt av sitt yrke.


– Att få skådespela väcker något inom mig som gör mig manisk, säger hon och på frågan vad hon gör för att inte gå in i den berömda väggen på grund av för mycket jobb, rycker hon på axlarna.
– Jag vet ärligt talat inte. Jag går typ inte på yoga och jag tränar helst inte heller, i så fall bara för att jag vet att man borde. Tycker det är supertråktigt att träna, utbrister Hedda och ställer sig frågande till denna paddelhysteri som råder just nu. Hedda fortsätter:
– Men att spela teater handlar om att få vara närvarande. Det, jobbet i sig, är som mindfullness för mig. Men några speciella intressen, nej. Jag åker ju typ inte och fiskar eller så. Mina vänner är min hobby. Och mat. Jag älskar att äta gott, men är jättedålig på att laga mat. Jag är en livsnjutare, säger Hedda och hon hymlar inte om att hon älskar lite lyx och flärd. Kanske inte i vardagen direkt, men till fest då tar hon gärna ut svängarna. Och det är inte särskilt förvånande att Hedda är den som tog hem priset som ”bäst klädda” på årets Elle-gala.
– Det kändes såklart jättekul. Jag tyckte att det blev spännande med kläder den dag jag slutade att bry mig så mycket. Precis som med teatern ser jag valet av kläder som ett uttryckssätt. För mig handlar det inte om att se snygg eller sexig ut, det är när man ser bortom allt det där som det blir roligt med mode och kläder, säger Hedda och menar att det är ett privilegium, att som skådis, få jobba med spännande designers och klädskapare. Inte minst för att hon dessutom är uppvuxen med två proggare till föräldrar och alltid fick gå klädd i ärvda kläder.
– Omedvetet har jag kanske sökt mig till den här världen för att få det jag aldrig fick.

Vemodigt
Inför varje säsongsavslutning av ”Vår tid är nu” har Hedda drabbats av ett slags vemod.
– Efter säsong tre kändes det väldigt definitivt. Efter vår sista tagning började man riva ner studion på en gång. Det kändes riktigt vemodigt och vi trodde nog alla att det var adjö för sista gången, säger Hedda som därför tog emot manuset för säsong fyra med glädje. Under denna jul skildras tiden mellan säsong ett och två då karaktärerna Nina och Calle blev ett par. Hedda utlovar romantiskt 50-tal i skärgårdsidyll där karaktärerna kunnat ”dra rejält i kärleksspaken”.
– Det kändes fint att få spela in den här säsongen, speciellt att åter få ha med Peter Dalle och Susanne Reuter i gänget. Detta är som en lång avskedskyss till det som ”Vår tid är nu” är. Jag tror inte att fansen kommer bli besvikna, säger hon.

Doris i Jönssonligan
I jul är Hedda även aktuell som Doris i ”Se upp för Jönssonligan”. Komedi är kanske inte en genre hon förknippats med tidigare. Men när regissören Tomas Alfredsson ringde upp Hedda tvekade hon inte en sekund.
– Sanningen är att Tomas inte ens hann presentera vilken film han ville ha mig med i. Han frågade bara om jag ville spela i hans nästa film och jag sa ja. När han sedan berättade att det var som Doris i Jönssonligan blev jag först väldigt förvånad. Kändes varken som hans eller min typ av film, väldigt otippat och speciellt.
– Det går ju inte att vara svensk utan att ha sett någon av Jönssonligans filmer, det tillhör på något vis det svenska arvet. Och jag har haft så kul, tror aldrig jag har skrattat så mycket som under den här perioden. Alltså att höra Anders Johansson, David Sundin och Henrik Dorsin stå och trissa varandra mellan tagningarna gjorde att jag inte kunde hålla mig för skratt, berättar Hedda.

Karl-Bertils julafton
Julen har ingen djupare innebörd för Hedda mer än att hon gillar traditioner och tidsmarke-ringar. Så nästan varje jul har Hedda rest utomlands. Det är inga ”Madicken-jular” hon målar upp och att titta på Kalle Anka är något de aldrig gjort på julafton. Däremot, som ”den progg-familj” hon är uppvuxen i, brukar de se på Karl-Bertils julafton.
År efter år har Hedda och hennes pojkvän visat intresse och ställt sig i kö för att stå i soppkök under julafton.
– Julen väcker en känsla i oss att vilja hjälpa dem som är ensamma och hemlösa i denna känsliga tid. Men varje år får vi samma svar, att det redan är fullt. Vi ställer oss i kö för att få vara med och engagera oss, men är knappast de enda. Vi vill vara Karl-Bertil vid jul, säger Hedda och inser att hon kanske istället borde vara Karl-Bertil året om.

Högtider är en sak, men för Hedda är vardagen minst lika viktig att fira och det gör hon så ofta hon kan.
– Främst firar jag för att jag har så svårt att vara i nuet. Att fira någons nya jobb, graviditet eller ja, kanske till och med fira hemska saker, som när någon av oss blivit dumpade. Det handlar om att samla vännerna, stanna upp och fira tillsammans, säger Hedda som hörde av sig till Elle-galan och frågade om det var ok att ta med sig sju kompisar. Hon beskriver sig som trygghetssökande när det kommer till relationer och behöver verkligen sina nära vänner. Hon upplever sig själv som väldigt social och när hon är på ”rätt humör” kan hon vara en riktigt duktig minglare, men allt mer ofta vill hon veta vilka som kommer till de olika tillställningarna i förväg, att hon inte kommer känna sig ensam. 

Handlar det om kontrollbehov?
– Nej, jag tycker att jag fått allt mer social ångest. Jag stannar till exempel aldrig kvar på fester efter olika guldbaggegalor och liknande utan drar hellre iväg och firar med vännerna. Jag är alldeles för blyg helt enkelt, säger Hedda och erkänner att blygheten ibland lett till missuppfattningar då hon kan uppfattas som dryg.

Hur har denna blyghet påverkat dig?
– Jag kanske inte verkar så blyg eftersom jag är rätt rak, ärlig och orädd som person. Men det är nog lätt att uppleva dessa egenskaper som en hårdhet hos mig. Jag är mån om att inte dela allt med alla och värnar om min integritet. Därför måste jag vakta mig själv så att jag sänder ut rätt signaler och inte blir misstolkad.

Ser du själv på mycket film?
– Jag ser film nästan jämt. Men absolut, jag har verkligen blivit yrkesskadad. Det är inte många serier jag ser klart, ofta finns det något jag stör mig på. Serien ”Succession” tycker jag var jättebra på massor olika sätt, med allt från manus till skådespelarinsatser. Men jag hatade kameraarbetet och slutade titta på grund av det. Serien ”The crown” tycker jag är oerhört absorberande, snudd på perfekt. 

Vad är du mest stolt över?
– Att jag vågade satsa på en karriär som skådespelerska.

Text och bild: Frida Funemyr
Vision Höglandet vinter 2020/21

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *