Peter Stormare – Livet blir rikare om man tror på något högre

Vi ses på Miss Melbourne Coffee, ett fik som ligger endast ett stenkast från Peter Stormares hus i West Hollywood, Los Angeles. Han växte upp i Arbrå utanför Bollnäs och när vi sitter ner beskriver han sig själv som ett drömmande barn med livlig fantasi.

– Jag var ganska ensam som barn och gjorde vad jag kunde för att bli omtyckt och passa in.
Peter berättar att han stod nära båda sina föräldrar även om han idag inser att han inte kände dem alls.
– Så är det väl för de flesta barn, att de inte frågar sina föräldrar tillräckligt. Jag pratade till exempel aldrig med dem om otrohet, sex och sådana intimare saker. Pappa dog när han var 73 och mamma var 91, de var gifta hela sitt liv men mamma var nog rätt ensam alla de där åren utan pappa. Det är mycket man inte vet om sina föräldrar, likt mina barn inte vet allt om mig, fortsätter Peter.

Ogillar regler
De första tre åren i skolan tyckte Peter om, men därefter fick han lärare som kunde ge honom örfilar. Han var varken bråkig eller stökig och han strävade efter att vara ”så normal” som möjligt. Däremot stod han alltid upp för vad han tyckte. Han förstod inte heller grejen med att ha så korta raster eller att börja klockan åtta istället för nio varje morgon.
– Jag ogillade regler helt enkelt och gör det än idag, säger Peter som tror det hade att göra med lärarnas missnöje och slag mot honom.
I Arbrå visades inte många filmer, men så fort det kom en ny film, brukade han gå till den enda lilla biograf som fanns i byn. Som barn tänkte han inte på vad en skådespelare var för något, men hans fantasi var livlig.
– Som andra barn med fantasier om spöken och andra varelser var jag ett ensamt barn. Delar man de där fantasierna och drömmarna med andra försvinner de, förklarar Peter.
Något som han däremot visste, så tidigt som vid fem års ålder, var att han en dag skulle bosätta sig i Kalifornien.
– Jag har alltid haft en röst inom mig som säger vad jag ska göra eller vad som kommer hända mig i framtiden, säger han och tar en tugga av sin bagel med stekt ägg.
Peter har han haft en tro på något högre så länge han kan minnas och den har i princip inte förändrats alls. Det är inte så att han tillhör en kyrka.
– Jesus sa att man behöver inga mellanhänder, man kan bara knäppa sina händer och be till det Jesus kallade sin fader. Det är roligt att tro, livet blir så mycket rikare då, säger Peter.

“Det var som teaterkulisser, sly och myren brann ikapp och det tog en evighet att släcka”
I samma veva som Peter började på gymnasiet flyttade han till Bollnäs. Därefter gjorde han lumpen åtta månader på en flygflottilj i Söderhamn.
– Vi var ett gäng unga killar som var kompisar. Jag hamnade på något som kallades Noran-målet. Det var spännande att sitta i ett flygledartorn och jag berättade för flygarna hur de träffade. Vi byggde upp olika mål, till och med hus och bilar när plan från hela landet kom och sköt. Vid ett tillfälle bombade man med till och med napalm, Som det brann! Det var skrämmande att se. Det var som teater-kulisser, sly och myren brann ikapp och det tog en evighet att släcka, berättar Peter och beskriver lumpen som en rolig tid. Bollnäs ligger ju endast två mil bort och man fick åka hem varje kväll för att sedan vara på plats varje morgon.

Ingmar Bergmans adepter
I Bollnäs fanns det fler biografer och därmed blev utbudet på fler filmer större. Peter beskriver hur han drogs till lite djupare och mer konstnärliga filmer, som hans kompisar däremot upplevde som skitfilmer.
– Det var när jag såg ”Scener ur ett äktenskap” som jag visste. Då kom den där rösten åter till mig, den sa att jag en dag skulle få jobba med Ingmar Bergman.
Hans polare föredrog att spela plump, ha Chicago-turneringar och korp-fotboll.
– Det var mycket sport, logdans, brudar och mellanöl. Men jag kände allt att jag ville något mer. Så en dag sa min kompis Leffe till mig att jag var begåvad och att jag inte kunde stanna kvar i Bollnäs. Det var då jag började fundera på Stockholm. Jag tänkte att jag skulle bli regissör.
Rösten inom Peter sa att det var dags och han var 20 år när han kom till Stockholm. Resten är mer eller mindre historia. Under tidigt 80-tal anställdes Peter på Dramaten och han blev snabbt en av Ingmar Bergmans adepter. De båda fick en nära relation och Peter kallade till och med Ingmar för sin pappa.

“Jag tål varken att se eller höra mig själv”
Även om Peter hade några starka år på teaterscenen är det förmodligen hans Hollywood-filmer han förknippas med. Han bodde ett tag i New York men genom en agent i Los Angeles åkte han över för olika filmerbjudanden.
– Precis som nu blev ett av tio projekt verkligen av, övriga rann ut i sanden, menar Peter och jämför med hur det var att slå igenom i slutet på 80-talet med hur det är idag.
Han menar att idag är det ett enda sammelsurium av saker där tv-serier och filmer streamat på alla möjliga kanaler.
– Idag är det Joel Kinnaman, bröderna Skarsgård, Alicia Vikander och en drös andra begåvade kamrater. På den tiden var det bara jag och Stellan (Skarsgård) och vi var med i filmer som man ser på än idag, klart det känns stort, medger Peter.
Han har spelat i en lång rad stora Hollywood-produktioner, bland annat ”Armageddon”, ”Fargo”, ”Chocolat”, ”Dancer in the dark”, ”Constantine”, ”Million dollar hotel” och ”Minority report”. Själv säger Peter att han inte sett en enda film han är med i. När jag påstår att alla skådisar verkar säga sådär och att jag undrar om han inte hittar på, upprepar han att han aldrig ser på sig själv.
– Jag tål varken att se eller höra mig själv. Tack och lov ändå för att man som människa är skapt så, utbrister han och förklarar att det även är svårt att se en film han medverkar i för att han aldrig kan ryckas med i den utan fokuserar istället på situationen som var där och då och sammanhanget under själva inspelningen.

Den enskilda individens resa
Som vanligt ligger många stora filmroller i pipeline, men inget är helt klart eller påskrivet ännu. Under hösten är han med i Viaplays nya satsning ”THE JOURNEY – 15 dagar i Nepal”. Som tittare får man följa med när Peter tillsammans med Izabella Scorupco, Therese Alshammar, Roy Fares, Kristina ’Keyyo’ Petrushina och Alfred Svensson beger sig ut på sin livs resa. Under femton dagar vandrar de igenom Nepal, en av världens mest mytomspunna och spirituella platser.
– Jag har alltid velat besöka Nepal, men förklarade för Pontus Gårdinger som är producent att jag aldrig varit med i realityprogram och avskyr tävlingsmoment där man ska slå ut varandra och liknande. Men Pontus förklarade att detta är en ny typ av reality där sex kända personer ska vandra, man måste inte bli vänner utan fokus ligger istället på den enskilda individens resa.
Peter tyckte det lät som ett galet projekt, men han lät det handla om sin tro och lockelsen att få uppleva Himalayas berg och tempel var för stor för att kunna säga nej. Han är nöjd med produktionens research, men tyckte att tempot var för högt.
– Jag hade velat sitta ner under längre perioder, bara ta in allt runt omkring mig. Men den tiden fanns inte. Jag gick alltid längst bak i ledet och plockade stenar, men man sa till mig att det fanns farliga djur och att jag inte fick gå så långt bakom de andra för att det var farligt.
Peter kom överens med alla i gruppen, men klickade bäst med Alfred. Peter känner att Alfred på många sätt påminner om honom själv i den åldern; kommer från landet och försöker bli någon i Stockholm inom en liknande bransch.
Peter upplevde under vandringen att medan andra stod och tittade på flodhästar, stod han hellre och beskådade ett träd i närheten.
– Jag vill uppleva själv och tycker inte om att andra ska bestämma åt mig vad jag ska se, känna eller tycka, förklarar Peter.

Kapten Kaboom
På TV4 är Peter dessutom aktuell som Kapten Kaboom i höstens säsong av ”Fångarna på fortet”.
– Jag har blivit inbjuden för att tävla i det där programmet säkert tjugo gånger, men har som sagt alltid sagt nej till alla sådana där tävlingsprogram. Men att få stå på andra sidan och vara gåtfarbror som en andpaus för de tävlande kändes lite kul, säger Peter.
Peter kollade på forna Fader Forau, men skulle han vara med ville han skapa sin egna grej, en norrländsk sjörövare.
– Dels sa jag ja med ultimatumet att jag fick vara Kapten Kaboom som fick lov att skapa lite kaos, men också för att få hänga med Gunde och Agneta, berättar Peter.

Tackat nej till Casino- och spelbolag
Många känner även igen Peter från byggvaruhuset Bauhaus reklamfilmer. På frågan om det är mer politiskt korrekt för skådisar att göra reklam idag än tidigare, menar han att numera gör alla det. Reklam som Peter konsekvent tackat nej till är för olika Casino- eller spelbolag.
– Jag har blivit erbjuden miljonbelopp för att göra reklam för dem, men med tanke på det enorma spelmissbruk vi har i vårt land skulle jag aldrig tacka ja, förklarar Peter och menar att Bauhaus är något helt annat.
Peter berättar att han älskar att snickra och visar upp ett blodigt sår i handflatan som han fick precis innan han kom hit efter att ha jobbat med en skruvmejsel med ett bygge i hemmet. Peter tände på idén om hur han och dottern Kaiya snickrar tillsammans i reklamfilmerna. Det är nämligen något de gör även i verkligheten.
– Kaiya och jag har byggt och snickrat en hel del ihop och vi gör det på känsla till skillnad från att följa en manual från Ikea, säger Peter och ler.
Far och dotter har byggt en hel del tillsammans och han räknar bland annat upp ett egentillverkat bord och en xylofon. Peter nämner även en smörkniv som Kaiya en gång täljde och han beskriver hur den får en helt annan betydelse i hemmet än vad en kniv man köpt skulle få. Enligt Peter får byggandet ta tid och resultatet är inte det viktigaste utan själva processen.
– Hellre en unik trädgren på väggen än en köpt tavla på väggen, säger han kort.

Det enkla och lugna
Här i West Hollywood lever Peter ett relativt tillbakadraget liv. Detta beror delvis på att han lider av syndromet misophonia, vilket innebär att vissa ljud framkallar starka negativa känslor.
– Jag mår fysiskt dåligt av höga ljud. Jag kan inte vara i folksamlingar med mycket liv och rörelse. Trots att jag och min fru varit gifta i 25 år har vi aldrig haft några större bjudningar eller middagar hemma hos oss. Inga vänner, bara släkt och familj, förklarar Peter.
Han pekar mot bröstet, men berättar att han får smärtor i hela kroppen så fort han till exempel befinner sig i en biosalong, när någon tuggar på popcorn eller ett äpple intill honom. Han berättar att han lidit av det här syndromet sedan han var barn och liknar det vid att födas in i en klaustrofobisk känsla.
– Ända sedan jag var liten har jag gått iväg när det varit större barnkalas eller fester och jag undviker ljud och får till exempel ofta be min dotter att inte tugga så högt när hon äter. På frågan om han gått i kognitiv terapi för eller liknande, säger han att han har hittat sina egna knep.
Bland annat behöver han gå undan och vara för sig själv ett tag för att samla sig. Han beskriver det som lättare ångestattacker och hans fru är visst likadan.
– Vi gillar det lugna livet. Och det enkla. Vårt hus är som ett tempel, endast vita väggar, få möbler och ett par egentillverkade bänkar. Vi brukar säga att vi bor i en sakristia. Kanske uppskattar jag det enkla och lugna som en kontrast till det offentliga liv som kommer med mitt jobb som skådespelare, menar Peter.

Dejting på 1800-talets vis
Peter träffade sin fru Toshimi år 1995. Han jobbade som regissör och befann sig på en teater där hon jobbade.
– Jag och min vän som var regissör skulle se en föreställning och där stod hon plötsligt i lobbyn. Hon var så otroligt vacker, det bara lyste om henne. Men det var något mer. Det var mer än bara kärlek vid första ögonkastet, det var något spirituellt, säger Peter och beskriver det som att han äntligen hade hittat sin tvillingsjäl. Det märkliga är att långt tidigare hade rösten inom Peter berättat för honom att han en dag skulle träffa en asiatisk kvinna. Peter berättar att han var den sista att gå in och första att komma tillbaka ut till Toshimi från föreställningen den där kvällen.
– Vad som visades och sades på den där scenen den kvällen hade jag nog inte en tanke på. Jag ville bara tillbaka till den där kvinnan. Och eftersom hon knappt kunde engelska och jag ingen japanska fick min regissörsassistent agera tolk under våra första dejter.
Peter började skriva brev till Toshimis föräldrar för att fråga om hennes hand och upplevde det som att de befann sig på 1800-talet. Men det visade sig inte bli helt lätt. Hon var 16 år yngre än honom och det var inte helt smärtfritt för hennes föräldrar att gifta bort sin dotter till en svensk äldre man som bodde på andra sidan jordklotet, som de dessutom inte träffat.
– Det blev fler och fler brev och jag åkte dit för att träffa dem personligen, vilket underlättade. Sedan kom hon till mig i New York och efter en del resande till varandra gifte vi oss i Palm Springs år 1997. Det var en borglig vigsel och inga gäster, endast en spirituell ledare jag kände från New York. Peter var då redan pappa till Kelly, som idag är 32 år.

Vill inte slösa bort livet
På frågan vad som är kärnan i just denna relation med Toshimi, svarar han:
– Jag kanske låter gammalmodig i det här, men det är så lätt för par idag att vara ihop sex år, skaffa två barn och sedan skilja sig. Sedan flyttar man ihop med grannens fru, får nya barn och gifter sig sedan med en tredje…Allt heter att det är för barnens bästa och att de blir lyckligare. Men jag tror inte på det där. Det är ren och skär lögn. Folk älskar och har affärer med varandra, men vad ger det? Man är bara här på jorden en kort stund, så vad ska man göra med denna tid? Jag är här för att vandra på min bana och om vi en gång skulle skilja oss kommer det bero på att Toshimi kommer behöva återvända till Japan för att ta hand om sina gamla föräldrar.
Peter betonar att han inte vill slösa bort livet på en ”massa strul” och fokus ligger idag på sin familj. 

Nära i ”själ och hjärta”
Tillsammans med Toshimi har han Kaiya som idag är 13 år. Dottern Kelly växte upp med sin mamma.
– Jag bodde i USA, Kelly och hennes mor i Stockholm. Det var svårt med avstånd och det var tufft för Kelly att ha en pappa som befann sig på andra sidan jordklotet och som dessutom var en känd skådespelare. Anonymiteten finns i vårt DNA. Det var sorgligt, men livet är en märklig resa. Men jag visste inom mig att en dag kommer vi att mötas. Den inre rösten försäkrade mig återigen. Kelly var ett kärleksbarn och Peter beskriver sin relation med Kelly som väldigt nära numera. Kelly har bott kvar i Sverige och Peter menar att de, trots det långa avståndet, alltid har varit nära i ”själ och hjärta” och att deras själar är evigt sammanlänkade. Hon jobbar inom PR och design och tillsammans är de delägare i ett ölbryggeri i Hälsingland.
– Kelly är faktiskt idag en riktigt cool gitarrist och har spelat i olika grupper i flera år, säger Peter som själv fortfarande håller på med musik. Han menar att det är rensande för själen och ingen mindre än självaste Bono från U2 har peppat honom.
– Det var först när han sjöng Lennon-låtar i filmen Million dollar hotel för hundra år sedan som konkreta planer på en skiva föddes. Bono hade skrivit lite förslag, men jag spelade upp mina egna och han sa: ”Mycket bättre än mina”. Sedan började vi snacka om musik och jag spelade ett par av mina låtar och tyckte att jag skulle spela in dem, vilket jag också gjorde. ”Blonde From Fargo” bildas kort tid därefter, berättar Peter.

Övandet är en del av livet
Desto mer tid har han tillbringat med Kaiya, som han beskriver som väldigt begåvad på så många olika plan. Likt sin pappa vill Kaiya gärna vill bli skådespelerska, vilket han tycker känns som en ”stor tragedi”.
– Det är sådan fruktansvärd bransch, framför allt för en ung kvinna. Jag är nog ganska hård som pappa och säger till henne att, trots att hon har en gudabenådad röst så måste hon släppa den där telefonen, ungdomar är så upptagna med nuförtiden, och istället göra sångövningar minst en halvtimme varje dag. Med facit i hand kan jag se att jag lärde mig väldigt mycket av dem som piskade på mig.
Peter menar att har man en talang måste man ge den näring.
– Man måste ha disciplin så att din begåvning sedan leder dig rätt. Själv satt jag och övade med min gitarr så att fingrarna blödde, säger Peter och menar att han hade en hård men bra musiklärare i skolan.
Han jämför musiker med idrottare, inte kan man ligga på sofflocket och bli fotbollsproffs bara för att man har talang.
– Övandet är en del av livet, även jag gör än idag röstövningar varje dag. Flamman inom dig behöver syre och tändvätska för att brinna. Slocknar man blir man en zombie. Det där såg jag mycket av då jag bodde i Sverige, många som går omkring som zombies och ett slags apati. Många som följer regler, börjar och slutar jobbet samma tider, lön den 25:e och gör sina betalningar den 28:e. Visst finns det regler även här i USA, men jo, det var nog en av anledningarna till att jag flyttade över Atlanten, förklarar Peter. Han menar att hans första och enda princip är att det inte finns några regler.

Vad gör dig lycklig?
– Att få jobba med det jag gör. Allan Edwall sa en gång till mig, när vi satt på Prinsen då jag var dryga 20 år: ”Titta på de där flickorna. Gud så vackra! Livet är så lustigt för trots att kroppen är 60 år så är hjärnan fortfarande 16 år.” Jag har, likt Allan svårt att få ihop de där båda delarna. Min nyfikenhet gör att hjärnan hela tiden behöver stimulans och att jobba med ett yrke som är så kreativt är otroligt stimulerande. Jag tror de flesta som sysslar med musik, målande eller skådespeleri känner samma sak. Christina Schollin är 85 år och står fortfarande på Dramatens scen. Hon säger samma sak, att det är fortfarande lika kul att repetera och prestera. Våra kroppar blir gamla och gör mer ont, men min hjärna är ännu som en ung pojkes. Jag är lyckligt lottad som får göra det jag gör. Aldrig har min vision med skådespeleriet varit att bli känd eller tjäna stora summor pengar. Som lyckligast är jag när jag befinner mig i Tokyo eller här. Jag älskar att få vakna upp här i Los Angeles en tidig morgon när solen går upp, sätta mig på min motionscykel, läsa mina emails och sedan duscha innan jag börjar jobba. Klimatet är en stor bidragande orsak till att jag älskar att vakna upp här varje morgon. Det är något speciellt med denna stad och den kallas för änglarnas stad just för den spirituella känslan man känner här. Varje dag talar jag med änglarna. Många säger att LA är en ytlig stad, men de som säger så har aldrig skrapat på ytan.

Finns det något som skrämmer dig?
– Kanske inte rädd, men just nu är jag otroligt upprörd över det som Putin sysslar med. Jag hoppas han får betala stort för det. Jag lider enormt med Ukrainas befolkning som ger sina liv för att få leva i fred. Om jag var svensk och yngre hade jag åkt och jobbat i Ukraina, kanske inte stridit med vapen men för att hjälpa, som till exempel genom Röda korset.

Vad drömmer du om?
– Jag vill fortsätta jobba som jag gör och min röst har sagt till mig att jag kommer göra fem ytterligare filmer innan jag är färdig. Jag har en del filmer och serier på gång och även ett eget manuskript som jag vill regissera. Men mycket är som vanligt i denna bransch, oklart. Det är som att jag vandrar på en myr i Hälsingland. Ibland finner jag en fast täppa där jag blir kvar ett tag, sedan vandrar jag vidare över myren.

Och efter de där fem filmerna, vad gör du då?
– Då åker jag till södra Japan, skriver mina memoarer och äter nyfångad fisk.

Bild och text av Frida Funemyr
Vision Höglandet, november 2022

Mer läsning

Emma & Martin flydde stressen och lever sin dröm på norra Gotland!

En fantastiskt vacker sommarkväll på norra Gotland hamnar vi av

Brottsofferjouren – en fyr i mörkret

Att bli utsatt för ett brott är en kränkning som