Artiklar

Vision Höglandet möter Babben Larsson

By  | 

Som barn fick Babben Larsson ingen sund anknytning varken till sin mamma eller pappa. Men tack vare terapi och goda lyssnare till vänner lyckades hon vända trenden och bli den mamma till sin dotter som hon själv aldrig hade. Här berättar hon om känslolivet som fått sig både en och annan törn, om nya lugna livet med sin stora kärlek och om de spännande projekt som ligger framför.

Som barn gillade Babben Larsson att uttrycka sig fyndigt, vara rolig och sjunga för andra och hade absolut ingen scenskräck. Men aldrig upplevde Babben att hon var den som behövde ta ansvaret för att alltid ”vara den roliga”.
–Visst gillade jag att spexa och apa mig, men allra bäst tyckte jag om att hänga med djur och vara i naturen. Länge trodde jag att det var veterinär jag skulle bli. Eller, eftersom jag älskade kossor, var min största dröm att bli inseminatör, säger Babben när vi ses en på en restaurang i Stockholm. Hon beställer en caesarsallad, men eftersom hon varken äter gluten eller socker ber hon att få den utan brödkrutonger. Hon häller upp ett glas bubbelvatten och berättar sedan vidare om sin morfar som var den som visade naturen för henne.
– Morfar brukade ta med mig till botaniska trädgården i Visby och jag lärde mig tidigt alla namn på både växter och djur, berättar Babben.
Dessvärre fick Babben lägga sina drömmar om att jobba med djur åt sidan då hon sedemera blev allergisk mot päls, hö och damm — allt som har med hö och ladugård att göra. Hon fortsatte dock att rida, även om hon fick rida och rykta hästarna utomhus. Babben skojar om att galopphästar är det enda hon ägnar sig åt idag, men hon erkänner därefter att det var en stor sorg för henne att inte få arbeta med djur. 

Mamma hade svårt att knyta an
På 60-talet, när Babben växte upp, säger hon att “ungarna sprang rätt fritt”.
–Vi hade vissa förhållningsorder, men vi rörde oss lite som vi ville, säger hon. Babbens mamma var rätt sträng och kontrollerande, men också duktig och smart. Hon var aktiv och hade ett socialt liv, men var helt otillgänglig på hemmaplan.
– Min mamma hade svårt att knyta an och det var inte lätt för henne att ha innerliga relationer, berättar Babben som kämpade hårt för att få en sund och nära mamma-dotter-relation. De fann aldrig det där riktigt nära och förtroliga.
– Att man som mor peppar sitt barn och pratar om känsliga problem fanns inte i vår relation. Det var svårt att nå fram till mamma och att det fanns en hel del martyrskap i luften, berättar Babben.

”Gå i frid, vi har överlevt”
Innan Babbens mamma dog gav hon mer eller mindre upp om livet och hamnade i en djup depression. När hon endast hade någon dag kvar att leva lär hon ha sagt: ”Jag vet att ni inte alltid varit så nöjda med hur jag har varit som mamma. Är det någonting du vill säga, säg det nu”. Babben berättar hur hon vid detta tillfälle hade tittat på sin mor och sagt: ”Vet du mamma, jag tror alla gör så gott de kan”.
– Det var mitt sätt att säga: ”Gå i frid, vi har överlevt”, säger Babben.

Skilsmässan ledde till en starkare mamma-dotter-relation

Till sin egen dotter Sofia har Babben en jättefin relation.
– Vi är tajta utan att vi för den skull lever i symbios med varandra. Vi kom varandra allt närmre efter hennes pappas och min skilsmässa, säger Babben. Sofia var 14 år vid skilsmässan och innan dess hade hennes pappa tagit hand om det vardagliga. Enligt Babben var hon ”pappas flicka”.
– Sofia blev deppig för att hon inte fick hänga lika mycket med sin pappa som hon önskade. Men skilsmässan gjorde att hon och jag började umgås allt mer. Jag försökte jobba mer på helger för att kunna hänga mer med henne i vardagen. Dessa år var superviktiga för oss. Hon reagerade starkt på skilsmässan, men när hon började på gymnasiet var allt som vanligt igen och hon var åter harmonisk, berättar Babben. 

Att ingjuta mod och självförtroende
Numera hörs Babben och Sofia ofta. De tränar tillsammans på gymmet minst en gång i veckan och hjälper varandra med hundvakt eller att vattna blommor.
– Vi bor grannar numera så på senare tid har vi även tagit en kväll att laga massor av mat som vi sen delar upp i matlådor. Sedan skickar vi roliga filmer från Instagram och skrattar mycket. Sofia och jag har riktigt knasig humor.
I rollen som mamma menar Babben att det allra viktigaste handlar om att ingjuta mod och självförtroende så att hennes dotter klarar av att möta motstånd och svårigheter.
– När min dotter mått dåligt har vi samtalat och försökt hitta lösningar och redskap tillsammans. Man kan må dåligt, har gjort det förut och kan komma ur det. Saker kan lösa sig, säger Babben.

”Det är viktigt att hålla isär verklig fara och oro”
Mammaskapet innebär en fruktansvärd klump av oro. Men Babbens grundinställning har varit att barn måste få klättra i träd, trilla ner och köra på i livet för att få skinn på näsan.
– Man ska inte tvinga dem, men inte heller stoppa dem. Även om jag är orolig för min dotter visar jag det inte eftersom det inte gagnar henne. Det är viktigt att hålla isär verklig fara och oro, det är helt två skilda saker. 

Man blir bra på det man övar
Det är ingen slump att Babben blev komiker.
– Jag har övat på att göra alla glada ända sedan köksbordet från när jag var väldigt liten, framför allt min pappa. Man blir bra på det man övar, menar hon. Vidare beskriver Babben att hon inte hade så lätt för att få kontakt med sin pappa. Ingen av hennes föräldrar pratade någonsin om hur de kände eller mådde.
– Vi pratade mest om problem som ”Varför startar inte min moped?” eller ”Hur stryker jag min skjorta?” Pappa och jag hade en samhörighet, utan att knappast prata om djupare saker. 

 

Man måste bli sams med sig själv
De Babben på riktigt känt att hon kunnat samtala med är hennes vänner. Dessutom har hon gått i terapi där hon fått räta ut ”alla armeringsjärn som varit krokiga”.
– Det har varit viktigt för mig att inte ge upp utan bli sams med mig själv, hitta mina drivkrafter och komma åt rötterna till varför jag kört över mig själv större delen av mitt liv. Har man en anknytningsproblematik med sin mamma som jag hade, då får känslolivet sig en törn. Det finns ingen naturlig känsla för hur en naturlig anknytning går till. Och då finns det lite att jobba med, vilket jag gjort. 

”Har jag inte lusten blir inget bra”
Babben har ständigt nya projekt på gång. Förra året under pandemin tappade hon drivkraften och meningen med allt.
– Jag drabbades av en lättare depression. Att tappa lust och energi är ett allvarligt tillstånd eftersom hela min drivkraft handlar om lust. Har jag inte lusten blir inget bra. Men jag försökte vara snäll mot mig själv och lät dagarna vara som de var; tog en kopp kaffe, pusslade, förkovrade mig i böcker jag inte hunnit läsa. När det gått ett tag kom lusten tillbaka och det är tack vare pandemin som både min jazzskiva och boken kom till. 

Respekt och att man är snäll
Just innan pandemin slog till träffade Babben en ny kärlek i sitt liv.
– Vi har hängt med varandra i stort sett varje helg. Vi har en mogen och skön relation. Babben berättar att hon föll för hans snällhet. Och att han, under första dejten sa att han är lite ”klurig”.
– Det stack ut. Han är väldigt närvarande och är en god lyssnare vilket gör mig avstressad.
Babben har haft tre långa relationer i sitt liv och hon hade längtat efter någon som man bildar ett bra team ihop med, snarare än någon som är precis som hon. Hon har erfarenhet av att det då lätt kan uppstå konkurrens i relationen. Respekt och att man är snäll emot varandra är kärnan i hennes relation idag.
– Vi har ett fint samförstånd och vi ser till varandras behov. Vi gillar båda att inte krångla till saker. När vi ses lagar vi mat, läser böcker, kollar på tv och pysslar i trädgården.
De pratar som regel minst en timme i telefon varje dag om de inte är tillsammans.
– Det blir ett bra sätt att ändå dela det mesta som händer, konstaterar hon.

Tror du på en högre makt?
– Absolut. Jag tror att jag ärvt min tro av min mormor som var varmt troende och alltid bad bordsbön och aftonbön. När jag blev äldre klingade min tro av en aning, men på senare år har jag närmat mig tron igen, bland annat genom 12-stegsprogrammet. Jag gillar speciellt en bön som är tillskriven Den Heliga Birgitta: ”Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den”.
Jag tror dessutom att jag som människa är här för att göra och lära mig vissa saker i form av olika läxor eller uppdrag. Det är upp till var och en att klura på vad man kan bidra med eller lära sig. Detta tankesätt har skapat mening åt mitt liv. 

Och vad är din uppgift?
– Att kommunicera är den gåva jag fått och som jag utvecklat. Jag tror inte att det är en slump att jag kan få resonans hos andra människor. Att vara i samma rum och känna resonans mellan människor är väldigt starkt för mig.

När grät du senast?
– När jag tittade på bilderna av min dotter i sin blivande brudklänning. Hon såg så genuint lycklig ut.

När skrattade du senast?
– För en stund sedan när jag pratade med min särbo, han beskrev ett rörigt rum på ett väldigt roligt vis.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– En plan är att jag ska jobba smartare så att jag får mer tid för privatliv. Jag vill läsa mer, förkovra mig och tillbringa mer tid på landet. Pussla mer, läsa mer, göra några resor med nära och kära. Jag och min dotter SKA till Australien och Nya Zeeland har vi bestämt, men just nu vet vi inte när. Får jag kombinera det med att fortsätta jobba med TV har jag inte så många drömmar kvar. Det känns som att jag har fått mersmak på det lugna privata livet och vill nog ha mer av det. 

Vad är du mest stolt över när du ser tillbaka på ditt liv?
– Den jag är och vart det har tagit mig, antar jag. Det var inte självklart att en bonddotter som jag, född på 50-talet, en dag skulle få stå på de stora scenerna och i tv-rutan. Men mest stolt är jag över att jag har så fina vänner och nära relationer. Det betyder mer och mer för varje år.

Bild och text av Frida Funemyr
Vision Höglandet, juni 2022

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *